Blog Image

Lite tankar

Dåliga betalare

Krönikor 2006 Posted on %AM, January 04 2007 01:45:55

Vi är i den senare delen av åttiotalet och svensk ekonomi går på högvarv. Bankerna lånar ut pengar på löpande band och det tycks vara svårt att inte tjäna pengar. När jag tittar tillbaka på denna tid kan jag konstatera att jag då som chef på Ackordscentralen i Stockholm ändå hade fullt upp att göra med alla företag som hamnat i finansiell kris. Många av bolagen var i byggbranschen och en kraftigt bidragande orsak var att de gjort arbeten åt många av de riktigt stora byggbolagen som ”tackat” för utförda prestationer genom en självpåtagen kredittid på flera månader utöver vad som var avtalat. Jag minns att jag blev intervjuad i medierna och blev avbildad vid Ackordscentralens då moderna ”rullpapperterminal” kopplad till UC där det strömmade ut metervis med betalningsanmärkningar mot bl.a. Skanska. Kritiken mot Skanska tog skruv och jag fick tillfälle att framföra mina åsikter och min oro vid ett av Skanskas årsmöten.

Det är nu närmare tjugu år sedan som dessa minnen var verklighet. Idag är vi i en motsvarande situation med högtryck i vår ekonomi och ökad sysselsättning. Konkurserna avtar men det finns ändå skäl till oro. Anledningen är att mycket inte tycks ha hänt under dessa år när det gäller betalningsmoralen hos bl.a. många av byggjättarna.

I Svd i början av året uttryckte Företagarnas VD Gunvor Engström stark kritik mot byggbolagen Skanska, NCC, Peab och JM som dragit på sig ett betydande antal betalningsanmärkningar på grund av uteblivna betalningar till många småföretagare. Totalt uppgick de obetalade fakturorna till över 800 Mkr! Redan fyra år tidigare hade Aftonbladet en stor artikel om byggjättarnas undermåliga betalningsmoral samt rädslan från de små företagen att skydda sin rätt och härigenom riskera att bli utan jobb!

Tyvärr måste konstateras att staten själv inte har bättre betalningsmoral. Vägverket – som i en och samma juridiska skapelse är myndighet, entreprenör och dominant kund – har i många avseenden samma dåliga betalningsmoral. I skrivande stund hittade jag 45 betalningsanmärkningar mot Vägverket enbart under detta år. Typiskt för många av byggjättarna och Vägverket är att det rör sig om en salig blandning av krav mot dem. Det är allt från obetalda småbelopp avseende bl.a. taxiräkningar till större entreprenadkrav. En pikant detalj hos Skanska Sverige AB är att det redovisas 17 obetalda TV-avgifter om totalt 12.223 kronor.

Det är ju självklart att betalningsanmärkningarna inte har något att göra med berörda bolags och Vägverkets likvida situation. Tvärtom går ju dessas verksamheter just nu lysande och inget av de företag jag tittat på – inklusive Vägverket – har några skulder hos Kronofogdemyndigheten.

Men effekterna av byggjättarnas agerande är förödande i många avseenden. Med stort intresse har jag läst en C-uppsats i Företagsekonomi författad i maj 2005 av Björn Karlström och Irina Kosmatcheva. I uppsatsen belyses konsekvenserna för småföretagen i olika branscher då storföretagen som helhet är sena med sina betalningar. Inledningsvis pekar författarna på att det inom EU bedöms att en av fyra konkurser har sin orsak i sena betalningar från motpart och att detta medför att 450.000 jobb försvinner varje år inom EU. Dessutom går utestående krav till ett värde om 23,6 miljarder euro eller motsvarande ca 214 miljarder kronor förlorade per år när företagen blir konkursmässiga till följd av att de får sina betalningar för sent.

Min upprördhet rör inte bara några av de större byggföretagen – och här måste då inskjutas att många större byggbolag sköter sig utmärkt – utan även maktbolag i andra branscher med dålig betalningsmoral som t.ex. IBM, Saab, Volvo, Telia Sonera m.fl.

Men jag vill ändå sätta fokus på byggbranschen och statens roll i Vägverket. Min ilska sammanhänger med att Vägverket och nio företag i mars 2003 blev stämda av Konkurrensverket för misstanke om olagligt kartellsamarbete. Totalt rör det sig om ofattbara 1,2 miljarder kronor i yrkade konkurrensskadeavgifter. Största konkurrensskadeavgiften riktas mot Skanska ( ca 557 MSEK), NCC (ca 382 MSEK) samt Vägverket (ca 128 MSEK). Det absurda i målet mot den s.k. asfaltkartellen är Vägverkets dubbla roller av att både vara skadelidande beställare och skadevållande entreprenör. Och då får vi inte glömma bort att samma Vägverk också är en statlig myndighet.

Jag vill inte förespråka lagtvång mot oseriös kredithantering av det slag som jag här belyst men det svenska näringslivet måste med kraft ta i dessa frågor. Om myndigheter som Vägverket och många storföretag inte agerar seriöst så finns det en stor risk för att dessa företags beteendemönster sprider sig till andra aktörer med risk för ytterligare ekonomiska skador på vårt samhälle. Dessutom måste Vägverkets olika roller granskas på det politiska planet. Det går inte ihop sig med att ha en statlig myndighet som sitter på så många olika stolar samtidigt. För att vara rak – det är inte seriöst!

2006-12-11

Peter Smedman



Fungerande demokrati?

Krönikor 2006 Posted on %AM, January 04 2007 01:44:51

Så kom den borgerliga alliansens första dagar att kantas av skandaler och ministeravhopp. Det känns tragiskt att ansträngningarna att genomföra viktiga politiska förändringar ska skymmas av futiliteter. Visst ska man ställa krav på de politiska makthavarnas vandel och moral men ibland blir jag förvånad över effekterna av medias sätt att belysa försyndelserna. Vår handelsminister fick gå på grund av att hon bl.a. använt “svart arbetskraft” medan få höjde på ögonbrynen när vår finansminister erkände att han prövat på narkotika. Min egen uppfattning är att de avgående ministrarna kanske borde ha fått en chans att visa vad de kunde tillföra vårt land trots belastningarna.

Det är kanske signifikativt att några av de nu i “mediadrevet” utsatta ministrarna saknade tidigare politisk erfarenhet. Här tycker jag mig kunna se en markant skillnad mellan framför allt socialdemokraterna och de borgerliga partierna.

Trots all kritik mot framför allt SSU och Anna Sjödins krogäventyr så finns det en långt djupare och bredare politisk skolning inom de socialdemokratiska leden än hos de borgerliga partierna.

Jag har fortfarande en stark minnesbild av mina möten med de politiska “gräsrötterna” i Haninge i början på nittiotalet då jag hade uppdraget att reda ut kommunens då konkurmässiga läge på grund av den s.k. Formatoraffären. Ombyggnaden av de förslitna fastighetsbestånden i Haninge samt omfattande bedrägerier medförde att kommunen i praktiken fick ställa in sina betalningar hos Ackordscentralen.

När jag sedan efter möten med den dåvarande finansministern Anne Wibble skulle presentera min räddningsplan för de styrande lokalpartierna S,M och Fp i Haninge och deras medlemmar märktes skillnaderna hos de politiska blocken. Den socialdemokratiska medlemskadern var indelade i arbetsgrupper som var väl pålästa kring mina frågeställningar medan medlemmarna från Folkpartiet och Moderaterna var – milt uttryckt – ostrukturerade i sitt sätt att diskutera problemen.

Inom borgerligheten talas det ibland om att medlemmarna snarare är en belastning än en tillgång för sitt parti och jag tycker mig se hur några av de borgerliga partierna mer eller mindre drivs som opinionsföretag med en svag förankring bakåt hos medlemmarna. Lite av detta tyckte jag kom fram i borgarnas beslutsprocess om biltullarna i Stockholm. Framför allt måga moderata lokalpolitiker kände sig “överkörda” i hanteringen.

Om vi ska kunna vitalisera den politiska debatten och få fram duktigare politiker – oavsett partitillhörighet – så tror jag att det är viktigt att man redan i skolan lär ut hur man ska arbeta politiskt. Jag skriver denna krönika från mitt hotellrum i New York. I USA har man ett mer markant förhållningssätt till politiskt arbete. Detta ingår som en del i skolutbildningen i många skolor. Jag tycker att vi skulle se mer av detta i de svenska skolorna. Då skulle vi lägga grunden till att få bättre politiker och stävja utvecklingen mot ett allt mer utbrett politikerförakt.

2006-10-16

Peter Smedman



Maktskiftet

Krönikor 2006 Posted on %AM, January 04 2007 01:43:03

Så fick vi då äntligen ett regeringsskifte – unikt i många avseenden. Vad som känns bra – och också unikt – är att regimskiftet skedde i ett läge då den svenska ekonomin är så stark med en tillväxt om c:a fyra procent. För en ny regering är detta en ”drömstart” att få börja reformarbetet från en så stark ekonomisk plattform. Främst gäller det att få fart på sysselsättningen. Den nuvarande situationen med över en miljon medborgare i arbetsför ålder i utanförskap – d.v.s som är uteslutna från arbetsmarknaden och är beroende av olika offentliga ersättningssystem för sin försörjning – är helt oacceptabel. Framför allt måste en del av den c:a halva miljonen förtidspensionerade lockas tillbaka till arbetsmarknaden.

Men problemen att förbättra sysselsättningen är betydande. I en tänkvärd analys av den förre LO-utredaren Jan Edling införd i Aftonbladet straxt före valet konstaterar han att vägen till högre sysselsättning inte är lätt att hitta. Andelen av vår befolkning i åldersspannet 20-64 år uppgår till 59 procent av befolkningen. Endast Grekland, Nya Zeeland och Irland har en lägre andel. Fundera lite på en av hans många slutsatser – idag måste varje arbetsför person i Sverige inte bara försörja sig själv utan också ytterligare 1,2 personer som är barn, äldre eller arbetslösa i arbetsför ålder! I Sveriges fall är det också så att allt fler blir äldre och ramlar utanför arbetsmarknaden varför bördan för varje arbetande medborgare blir allt högre. Han konstaterar vidare att storföretagen inte kommer att bidra till ökad sysselsättning i Sverige. Därför måste satsningen ske på de små och medelstora företagen.

Under en kort tid efter det att jag lämnat Ackordscentralen var jag koncernchef i statliga Almi Företagspartner. Ett av Almis syften är att låna ut riskbenägna pengar till framför allt småföretagen för att få bättre fart på företagandet i vårt land. Men jag hade också ett viktigt budskap till denna målgrupp – våga växa och bli större. Men det var – och är fortfarande – lättare sagt än gjort. De personliga riskerna som småföretagarna tar när de anställer fler för att expandera är betydande varför få vågar ta det steget.

Den nya borgerliga regeringen måste omgående infria sina löften att lätta på arbetsgivaravgifterna då man anställer unga eller personer som går tillbaka från en förtidspensionering. Men jag tror inte detta räcker. Skattetrycket på småföretagen måste ned ordentligt om det ska finnas förutsättningar för tillväxt. Jag tror också att det är viktigt att våga ta ställning till betydande förändringar i vårt skattesystem – det måste löna sig att arbeta och företagare måste bli premierade om de vågar ta risker med nyetableringar och nyanställningar.

Själv tror jag inte på att småföretagande kommer att frälsa Sverige. Min uppfattning är att alla inte är skapta till företagsledare. Jag tror att framtiden ligger i att skapa fler medelstora företag. Den lättaste vägen är åter igen mantrat från min Almitid – våga växa. Därför bör siktet också vara inställt på att gynna småföretagen när de vågar ta steget att expandera. Jag tror att detta är en nödvändighet om vi ska kunna öka sysselsättningen.

Lika nödvändigt är det att den nya regeringen tar tag i integrationsfrågorna på ett kraftfullt sätt. Vi har i våra medborgare med invandrarbakgrund en misshandlad och eftersatt resurs med en enorm outnyttjad potential att bidra till vår välfärd. Det vi nu hittills skapat är invandrargetton med hög arbetslöshet och stor social utslagning och kriminalitet. Ett av många typfall är det en gång så rika Landskrona som har förfallit efter varvsdöden och andra företagsnedläggelser. Staden har nu stora sociala problem och hög kriminalitet. En alltför stor andel av befolkningen saknar sysselsättning och invandrarfientliga grupper firar politiska framgångar efter det att det socialdemokratiska styret kapitulerat. Detta borde vara en kraftig väckarklocka för den nya regeringen – så vill vi inte ha det!

Stockholm 2006-09-18

Peter Smedman



Den danska modellen

Krönikor 2006 Posted on %AM, January 04 2007 01:41:49

I dagarna läser vi optimistiska rapporter från AMS om att det tillkommit över 300.000 nya jobb sedan årsskiftet. Det är en ökning på 35 procent jämfört med tidigare år.

Men de nya jobben går i första hand till de som nyss slutat skolan. Situationen för de långtidsarbetslösa har inte förbättrats nämnvärt. Även om det ljusnar för de unga arbetslösa har vi ändå en rätt deprimerande situation. Över en miljon svenskar saknar ett arbete att gå till. Arbetslösheten hos de unga uppgår till närmare 30 procent! Målsättningen full sysselsättning tycks vara ljusår bort och en hel generation arbetsföra kommer aldrig att nå arbetsmarknaden! Det verkar som om vi i Sverige tappat fokus på det som är väsentligt i arbetsmarknadspolitiken.

Många har föreslagit att Sverige borde ta efter den danska modellen. Den kallas för Flexicurity och innebär bl.a. att det är lätt att avskeda arbetskraft man inte vill ha kvar samtidigt som arbetslösa får upp till 90 procent av lönen i arbetslöshetsförsäkring i maximalt fyra år. Det ställs dock krav på de arbetslösa att de under den tid de saknar arbete skall förbättra sin kompetens. Modellen innehåller också kraftiga incitament med bl.a. reducerad dagpeng till unga för att förmå dem att söka arbete. Modellen bygger vidare på att arbetslösheten skall bekämpas regionalt. I var och en av de 13 regionerna finns regionråd med representanter för arbetstagare, arbetsgivare, kommun och stat.

Flexibiliteten i detta system har medfört att den danska arbetslösheten har halverats under den senaste tioårsperioden. En annan effekt är att c:a 550.000 danskar byter arbete varje år. Arbetsmarknadens parter är överens om att systemet skapar trygghet samtidigt som sysselsättningen ökar. Danskarna har insett vikten av att ha en lättrörlig arbetskraft samt att ett helt annat synsätt på att bekämpa arbetslösheten är nödvändigt.

I Norge prövas en delvis annorlunda metod för att få ned arbetslösheten. Här arbetar man med differentierade arbetsgivaravgifter. Det innebär bl.a. att avgifterna varierar mellan 5,5-14 procent. Lägre arbetsgivaravgifter om företaget etablerar sig i glesbygden. Styrningen av arbetsgivaravgifter på detta sätt har satt fart på glesbygdsföretagandet och befolkningen i glesbygderna har fått tillbaka tron på framtiden.

Det är uppenbart att något måste hända med den svenska arbetsmarknadspolitiken som närmast tycks ”cementera fast” en orimligt hög och ekonomiskt påfrestande arbetsmarknadspolitik. I en uppmärksammad artikel i DN konstaterar förre LO-utredaren Jan Edling och förre socialdemokratiske samordningsministern Jan Nygren bl.a. att arbetslösheten tenderar att bli alltmer långvarig. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna fungerar mer som kvalificeringsåtgärder för stödberättigade och i allt mindre utsträckning till att skapa varaktiga anställningar på en arbetsmarknad med allt färre jobb!

Ett facit av den högkonjunktur som nu sakteliga tycks klinga av är att industrin inte kommer att nyanställa i samma utsträckning som tidigare utan dagens motto är effektiviseringar. Därför är det så oerhört viktigt att regeringen tar problemen på allvar och att man tar till sig de framgångsrika modeller som våra nordiska grannar vunnit framgång med. Min egen uppfattning är att en kombination av den danska och norska modellen skulle skapa ett avsevärt bättre näringslivsklimat. Trots den nya positiva statistiken från AMS så är läget i den svenska näringslivspolitiken katastrofalt.

2006-06-20

Peter Smedman



Det missade tåget

Krönikor 2006 Posted on %AM, January 04 2007 01:40:02

Det finns klara signaler om att konjunkturen är på väg att mattas av. Börserna runt om i världen faller och mycket beror på den överhettade amerikanska ekonomin med oro för räntehöjningar och stigande inflation. Även den svenska börsen har drabbats av en förhållandevis kraftig nedgång och det syns inga positiva tecken på att det skulle vara en tillfällig svacka.

Den svenska ekonomin har utvecklats bra under den långa högkonjunkturen men sysselsättningsmässigt är det en katastrof. Den förhållandevis höga arbetslösheten med c:a 245.000 arbetslösa är oroande. Mer skrämmande är att nästan 1,2 miljoner personer i arbetsför ålder (20-64 år) saknar arbete.

Vice riksbankschefen Kristina Persson talade nyligen för LO-distriktet i Västmanland där hon framhöll att den öppna arbetslösheten inte var det största problemet utan att utanförskapet har ökat kraftigt under det senaste decenniet med nästan en fördubbling av antalet sjukskrivna samt en kraftig ökning av antalet förtidspensionerade. Samtidigt ökar ungdomsarbetslösheten och personer med en annan etnisk bakgrund har svårt att få arbete. Hon efterlyste bra företagarklimat och flexibilitet på arbetsmarknaden – annars finns det risk för att den strukturella arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer.

Hennes slutsatser bekräftas av en undersökning bland 4000 småföretag som Sifo utfört för SEB och som presenterades i DN Debatt. Bara 12 procent av de företag som ingick i undersökningen tänkte nyanställa. Det är framför allt dyra sociala trygghetssystem, höga skatter, besvärlig byråkrati och matchningsproblem på arbetsmarknaden som bromsar småföretagens tillväxt. Paradoxalt nog var det de snabbväxande företagen som såg sjuklöneansvaret som ett större hinder för nyanställningar än de långsamt växande företagen. Utredningen utvisar framför allt en klar ovilja hos företagen att nyanställa! Utredningens slutsats är att småföretagen hade kunnat växa och anställa betydligt fler med företagsvänligare skatter och avgifter och med enklare regelverk

Med en mer målinriktat förd arbetsmarknadspolitik i början av denna långa högkonjunktur hade regeringen kunnat göra stordåd för att förbättra sysselsättningsläget och sjukskrivningarna. Nu känns det på något sätt som om regeringen har missat tåget. När vår statsminister anser att arbetslösheten inte är det främsta problemet har han och regeringen inte förstått hur allvarligt läget är. Inte blir det bättre av att arbetsgivarorganisationer pekas ut som stödpartier till den borgerliga alliansen. Klimatet mellan regeringen och näringslivets företrädare är kyligare än på länge och det är vår välfärd som kommer i kläm.

Receptet för att komma tillrätta med problemen ligger i en kraftig sänkning av arbetsgivaravgifterna samt en samförståndslösning med de fackliga organisationerna kring regelverken rörande sjukskrivningsansvaret och anställningsskyddet. Framför allt måste vi få vettiga spelregler för företagen att nyanställa ungdomar. Se gärna på den danska “flexicurity”-modellen som tycks ha fungerat bra. Kombinationen av flexibilitet och trygghet i det danska regelverket har gjort att Danmark har ett mycket bättre arbetsmarknadsläge än Sverige.

Mer kraft måste också läggas på integrationspolitiken. I vårt land finns en stor andel medborgare med invandrarbakgrund som alltid tycks hamna i sämsta klassen när det gäller att få anställning. Det här måste ändras på med en gång. Än en gång står vi dåligt rustade inför sämre tider och det är tragiskt att vi inte före valet kan få fram en politisk samförståndslösning på detta samhällsproblem.

2006-05-14

Peter Smedman



Posten

Krönikor 2006 Posted on %AM, January 04 2007 01:39:00

Våren har kommit sent men jag och familjen packade ihop våra nödvändigaste saker för att stanna en vecka på landet. För oss är det Arkösund – c:a fem mil rakt öster från Norrköping. Platsen var ursprungligen ett litet fiskesamhälle men där fiskenäringen mer eller mindre dött ut. Istället livnär sig Arkösund på turism och annat småföretagande i begränsad omfattning. Totalt finns c:a 160 bofasta innevånare och ett fåtal företag. Befolkningsmängden mångdubblas dock under sommarmånaderna.

Mina första barndomsbilder av ”landet” var de två livsmedelsbutikerna, posten, banken och järnvägsstationen. Arkösund hade också tre småbåtsvarv. Men allt detta är historia. En del verksamheter har ersatts av bättre alternativ. Idag har vi t.ex. bra bussförbindelser som fullgott alternativ till den nedlagda smalspåriga järnvägen.

Dock har mycket försämrats under åren trots att Arkösund blivit alltmer attraktivt som sommarparadis med tomtpriser som kan mäta sig med Stockholms kustområden. Den krympande andelen bofasta och de få företag som finns kvar i Arkösund med omnejd kämpar för att överleva under övrig tid av året då sommargästerna flyttat till stan.

Men landet är för mig och familjen en gudagåva och för att få möjlighet att stanna lite längre tog jag med mig lite arbete från kontoret. Det är underbart att kunna sitta och sköta en del av yrkesverksamheten i denna härliga miljö. Efter att jag slutfört det jag skulle var det bara att åka över till fastlandet med dagens postskörd. Men där kom kallsupen! Eftermiddagstömningen av brevlådan hade upphört liksom all tömning under helgtid. Om jag ville ha iväg ett angeläget brev snabbt var det bara att sätta sig i bilen till närmaste centralort tre mil bort. Annars var det bara att acceptera nyordningen och räkna med c:a två dagars ”normal” postbefordran om den kvarvarande brevlådan i Arkösund skulle nyttjas eller i bästa fall fyra dagar om breven kom på lådan en fredagseftermiddag.

Situationen i glesbygdssamhället Arkösund är inte på något sätt unikt. Eländet började under den borgerliga maktperioden då Postens service började degraderas och nedrustningen har sedan fortsatt under den senaste socialdemokratiska maktperioden. Postkontor efter postkontor lades ned och hårdast drabbat är glesbygden –d.v.s. en mycket stor del av vårt land berördes av nedmonteringarna.

Lantbrevbärarsystemet och samarbetet med lanthandlarna och annan lokal affärsverksamhet har delvis kunnat ersätta bortrationaliseringen av postkontoren men fortfarande saknar en stor del av glesbygden det vi storstadsbor upplever som en självklarhet – nämligen att snabbt och lättillgängligt kunna skicka och ta emot post.

Våra naiva politiker tycks tro att Internet och modern telekommunikation kan ersätta ett effektivt postsystem. Det verkar som om de tror att t.ex. reservdelar till en båtmotor kan skickas i datorn över Internet. Med detta synsätt är det inte så märkligt att alltför få företag startas i glesbygden. Vem vill över huvud taget satsa på ett företagande i glesbygd nu på 2000-talet med en postlogistik jämförbar med den vi hade på 1800-talet?

Sverige är i stort ett glesbygdssamhälle som dessutom ligger långt bort från de viktiga handelspartnerna i Centraleuropa. Utflyttningen av företag från Sverige har i många fall grundats på de dåliga förutsättningarna vårt land har när det gäller transportavstånd och andra bristande förutsättningar för friktionsfri varubefordran. Om vi skall hänga med i konkurrensen och utveckla vårt land så att vi inte förlorar fler företag och får fler arbetslösa så måste vi tänka om när det gäller hur postsystemet i Sverige skall fungera. Målsättningen måste ju vara att realistisk förändra glesbygdsföretagandet till det bättre och skapa förutsättningar för fler arbetstillfällen i glesbygden. Ett effektivt postsystem är en grundförutsättning för tillväxt och välfärd. Att det skall vara så svårt att förstå?

2006-04-17

Peter Smedman



Den svåra ungdomsbrottsligheten

Krönikor 2006 Posted on %AM, January 04 2007 01:37:31

Varje år stjäls och snattas det för miljardbelopp inom svensk detaljhandel. Det sker ungefär 50.000 anmälningar om butiksstölder till polisen varje år. Notan får betalas av företagarna och konsumenterna. Efterspelet – förundersökningar, åtal och domstolsprocesser kostar också samhället stora belopp.

Vi vet att stölder och snatterier i detaljhandeln är ett vanligt ungdomsbrott. Av BRÅ: s utredningar framgår att nästan var tredje femtonåring någon gång snattat.

Men allvarligare är den allt grövre brottsligheten bland ungdomar under femton års ålder. Ungdomsgäng ”rekryterar” nya brottslingar redan i tioårsåldern. Av BRÅ: s statistik framgår bl.a. att av alla rån begångna i Malmö och Stockholm under år 1999 så var mer än var fjärde rånare ett barn under femton års ålder.

Poliser och rättsvårdande instanser verkar stå helt handfallna när det gäller att hantera ungdomars och barns kriminalitet. Är brottslingen under femton års ålder kan han eller hon inte lagföras utan blir föremål för de sociala myndigheternas behandling – som i alltför många fall är helt verkningslös. Kriminella ungdomsligor verkar utnyttja detta och låter ungdomar straxt under femton år stå för de värsta brotten i full medvetenhet om att påföljderna i de flesta fallen uteblir helt trots att det kan röra sig om grova brott som t.ex. rån och misshandel. Polisen står maktlös när samma ungdomar ständigt återkommer i nya brottsutredningar.

Det är inte bara unga män och pojkar som står för brottsligheten. Nyligen kunde vi läsa i kvällspressen om hur ”tjejgäng” sprider skräck i Stockholms tunnelbanetåg genom att oprovocerat misshandla andra resenärer.

Oftast är brottsoffren också ungdomar och en kuslig effekt är att allt fler unga offer också hemfaller i brottslighet. Om orsakerna till detta kan troligtvis många åsikter framföras. Uppenbart är att många offer drar sig för att anmäla de brott de utsatts för i full medvetenhet om polisens och åklagarnas ineffektiva arbete med att klara ut brottet och ställa brottslingarna till svars. Brottsoffren har också fått den dyrköpta erfarenheten av att brott lönar sig och att det är ”rätt” att göra på samma sätt som en slags hämnd på ett orättfärdigt samhälle.

Situationen idag utgör en klar hotbild mot en sund samhällsutveckling i vårt land!

Tar man del av de politiska partiernas synsätt blir man närmast beklämd. Vår justitieminister ifrågasätter med stöd av BRÅ om det över huvud taget skett någon ökning av ungdomsbrottsligheten. Den borgerliga alliansen vill införa hårdare tag mot ungdomsbrottsligheten och anser bl.a. att det vore bra med ett striktare ekonomiskt ansvar för föräldrarna när det gäller den ekonomiska skada som uppstår då deras barn begår brott.

Som jag ser det verkar våra makthavare inte förstå den kusliga utveckling vi går mot. Vi har ett stort antal barn och ungdomar som regelbundet begår grova brott och i många fall använder skjutvapen när de begår brotten. Barn och ungdomar som inte får adekvat behandling som påföljd och där brottsoffren oftast får men för livet.

Kriminaliteten bland barn och ungdomar drabbar också skolorna. Utredningar visar att skjutvapen hos skolelever inte är ovanligt i områden med stora sociala problem och att mord och andra brott begås av ungdomar bl.a. inne på skolområdena. Detta är en alarmklocka som borde väcka både döva och blinda politiker om att kraftfulla åtgärder mot ungdomsbrottsligheten måste prioriteras.

2006-03-14

Peter Smedman



Ankdammen

Krönikor 2006 Posted on %AM, January 04 2007 01:35:21

Jag har från andra sidan jordklotet följt den svenska nåringspolitiska debatten som i mångt och mycket liknar tjattret i en ankdamm. Det jag närmast syftar på är den återkommande pajkastningen mellan ledande företrädare för vårt näringsliv och vissa regeringsledamöter lagom tajmat inför valrörelsen. På pressidan har de olika grupperingarna backats upp på olika sätt – i några fall på ett närmast osmakligt sätt.

Det vore lite väl enkelt att avfärda ordkriget som enbart partipolitisk valtaktik. Bakom grälen finns stora olösta problem som aldrig tycks få någon lösning.

Trots att Sverige befinner sig i en ekonomiskt gynnsam position och från många andra EU-stater betraktas som ett föredömme när det gäller den ekonomiska utvecklingen finns problemen runt hörnet.

Även om antalet nya jobb ökar i Sverige så är effekten på arbetslösheten svag. I början av detta år hade vi 247.000 innevånare som är öppet arbetslösa eller c:a 5,5 procent. Trots att vi är inne i en stark högkonjunktur är det enbart 3000 färre arbetslösa jämfört med samma period förra året. Än mer alarmerande är att hela 1,2 miljoner av våra innevånare inte är sysselsatta utan lever på någon form av försörjningsstöd. I siffran ingår arbetslösa, deltagare i arbetsmarknadspolitiska program, sjukskrivna, förtidspensionärer och personer som lyfter socialbidrag.

Siffrorna är hämtade från Arbetslivsinstitutets senaste årsbok. Av årsboken framgår vidare att den svenska sysselsättningen försämrats kraftigt jämfört med läget i Sverige 15 år tillbaka.

Det tragiska är att företrädare för regeringen närmast har en fientlig inställning till några av våra mer framträdande och skickliga industriledare samt att detta sedan länge kärva klimat lagt hinder för all form av konstruktiv dialog. Det är nästan som ekon från den senare delen av sextiotalet då att vara företagsledare var liktydigt med att vara en förhatlig kapitalist!

Signifkativt för det absurda klimatet är uttalandet från den socialdemokatiska partisekreteraren Marita Ulvskog som hävdar att storföretagen inte genomför investeringar i Sverige för att missgynna den nuvarande regeringen under valåret!

Min egen uppfattning är klar. Vi har just nu en period med en tunn guldkant. Det mesta går bra för vårt land i en sällsynt kraftig högkonjunktur. Men varningssignalerna är tydliga. Vi arbetar för lite, fler företag och jobb måste till om inte ska hamna i samma sociala nedrustningsfas som t.ex. Tyskland just nu genomlider. Det globala läget är oroande. Brist på olja och energi under turbulenta politiska förhållanden runt om i världen kan mycket snabbt kasta Sverige in i en ny djup lågkonjunktur.

Därför anser jag att agerandet från många socialdemokratiska företrädae är oansvarigt. Det skickar negativa signaler till såväl utländska som inhemska investerare. När det gäller utländska investeringar i vårt land har ju dessa minskat dramatiskt under de senare åren och är nu närmast obefintliga. Och hur många nya riskbenägna företagare får vi med detta synsätt från våra makthavare? På villka ekenomiska villkor ska den fortsatta välfärden grundas?

Därför måste regeringens företrädare göra helt om och gå näringslivets företrädare till mötes i konkreta diskussioner om hur vi ska förbättra företagandet i vårt land.

2006-02-13

Peter Smedman



Next »