Blog Image

Lite tankar

Ekobrotten

Krönikor 2005 Posted on %AM, January 04 2007 01:31:58

Jag skrev i min tidigare krönika om den svarta penningtvätten och den ökade brottsligheten i konkurserna. Men den stora hotbilden kommer från den ständigt ökande andelen svart ekonomi. Den svarta ekonomin leder till ett beräknat skattebortfall om c:a 100 miljarder kronor om året vilket är ett uppenbart hot mot vår tillväxt.

Men vägen att vända utvecklingen och stävja denna typ av brott är lång. Inställningen hos oss svenskar är inte direkt uppbygglig. En nyligen genomförd undersökning visar nämligen att var tredje svensk kan tänka sig att köpa tjänster ”svart”. Enligt en intervju gjord av journalisten Peter Carlberg, SvD Näringsliv, anser Ekobrottsmyndighetens generaldirektör Gudrun Antemar att svensken i gemen har en alltför förlåtande attityd till ekonomisk brottslighet.

Dock har antalet anmälda ekobrott ökat med närmare femtio procent mellan åren 2001 och 2004 och det är främst bolagens revisorer som börjat agera. Nya regler om anmälningsskyldighet för revisorerna vid brottsmisstanke infördes år 1999 men det har tagit tid innan regelverket kommit att tillämpas fullt ut. Mycket beroende på at revisorerna känt sig lite ”obekväma” i rollen att polisanmäla en klient.

Men bakom ökningen av brottanmälningar finns också fler kontroller från Skatteverket. De vanligaste brotten är skattebrott, bokföringsbrott, brott i konkurser, insiderbrott och EU-bedrägerier. Dock svarar bokföringsbrotten och skattebrotten för c:a åttio procent av alla anmälningar.

För att öka effektiviteten i brottsbekämpningen kommer Ekobrottsmyndigheten att genomföra en hotbildsanalys. Denna kommer att beröra tre områden. Det första är den starkare kopplingen mellan ekobrottslighet och annan allvarlig brottslighet. Det andra är en analys av utvecklingen i den svarta sektorn och det tredje berör internationaliseringen av finansmarknaderna. Tanken är att analysen skall styra ekobrottsbekämpningen och göra den mer effektiv.

Vad som dock inte sägs är att det orimligt höga skattetrycket i Sverige skapar en grogrund för fiffel. Vi har idag det högsta skattetrycket inom EU. Situationen blir inte bättre av att skattetrycket ökar i Sverige samtidigt som det minskar i många EU-länder. Moralen hos de flesta av oss undergrävs också av att flera politiker och kända näringslivsföreträdare blivit avslöjade som brottslingar.

Ser vi på brottsstatistiken kan vi konstatera att 50 procent av alla anmälda brott utgör s.k. mängdbrottslighet. Oftast rör det sig om mindre allvarliga brott i varje enskilt fall men den ökade omfattningen utgör ett reellt hot mot vårt samhälle. Brotten begås oftast i enmans- eller fåmansföretag.

Mina egna slutsatser är att åtgärdsprogrammet från Ekobrottsmyndigheten är en bra början men att det krävs avsevärt större satsningar på att öka antalet utbildade poliser och åklagare för att ekobrotten skall bli effektivt behandlade i rättsapparaten. Fortfarande finns det alltför många outredda brottsanmälningar som försvinner genom preskription. En påtaglig utbyggnad av rättsapparaten skulle också vara en lysande affär för samhället eftersom en stor del av fifflet skulle kunna beivras och betydande belopp återföras till staten.

Men framför allt måste vi få en mer rättvis och näringsanpassad skattelagstiftning som inte upplevs som ett ok av småföretagarna. Utan det blir det ingen långvarig tillväxt och påtaglig risk för att vår välfärd försvinner.

2005-12-13

Peter Smedman



Svarta pengar

Krönikor 2005 Posted on %AM, January 04 2007 01:30:39

Jag har nästan hela mitt yrkesverksamma liv arbetat med företagsrekonstruktioner. Kanske var slutet av åttiotalet och början av nittiotalet den mest arbetskrävande. Jag var då VD vid Ackordscentralen i Stockholm och vi fick ta hand om oändligt många företag i kris. Utöver rena ”okunskapskonkurser” såg vi ofta prov på avancerad ekonomisk brottslighet.

Visst innebar finans- och fastighetskraschen i början på nittiotalet att konkurserna steg dramatiskt men vi såg också en ökad kriminalitet och uttrycket ”skalbolag” och ”målvakter” blev allt vanligare i den ekonomiska rapporteringen. Den svarta ekonomin blev också intensivt belyst.

Själv tog jag upp frågan om att införa ett ”företagarkörkort” med krav om att den som startade eget var tvingad att avlägga kompetensprov för att visa att de elementära kunskaperna om företagande verkligen fanns. Hos mig fanns också tanken att ett kompetensbevis kanske skulle stävja den mest uppenbara ekonomiska brottsligheten som även då var ett påtagligt bekymmer för samhället.

Jag fick motta en störtflod av negativ kritik som i huvudsak gick ut på att detta förslag skulle enbart innebära en än hårdare etableringskontroll som inte var önskvärd i svenskt näringsliv. Mitt engagemang i denna fråga svalnade m.a.o. trots alla lycksökares felsteg i framför allt fastighetsbranschen.

Femton år senare har vi fortfarande problem med antalet konkurser i Sverige med inslag av både ren ekonomisk brottslighet och rena ”okunskapskonkurser” Vissa branscher som t.ex. restaurangsektorn och frisörerna är i viss mån överrepresenterade vad gäller misstankar om ekonomisk brottslighet och ”svarta pengar”. Vissa regionala försök har gjorts för att förbättra vissa branscher och skärpta krav på kassaregister m.m. har införts.

En stor del av den svarta ekonomin ”tvättas” i våra banksystem. I början av detta sekel bedömdes den svarta ekonomin i Sverige svara för 20 procent av BNP eller c:a 375 miljarder kronor. Beräkningen baseras på antalet sedlar i cirkulation och analysen måste bedömas med stor försiktighet. Om beräkningen stämmer skulle Sverige hamna på femte plats i Europa när det gäller omfattningen av svart ekonomi. Ett av problemen är växlingen av sedlar och mynt på bank- och växlingskontor och nu diskuteras om vi ska ha kvar höga valörer på våra sedlar eftersom detta underlättar svarta transaktioner.

Även inom idrotten flödar de svarta pengarna och några av de mer kända idrottsföreningarna har ertappats med att betala ut svarta löner. Men när t.o.m. Bosse Ringholm inte har kontroll på vad som sker i den ”egna” idrottsklubben kan man börja ifrågasätta om inte kontrollen över efterlevnaden av våra ekonomiska regelverk borde förbättras.

Min egen uppfattning är att den svarta ekonomin bekämpas bäst genom att förändra skattereglerna. Vi måste på nytt se över vår skattelagstiftning både vad avser beskattandet av företag och löntagare. Den svarta ekonomin har god grogrund i vårt land beroende bl.a. på att vi åter har det högsta skattetrycket i Europa. Med en närmast företagsfientlig beskattningspolitik kommer den svarta ekonomin annars att öka med följd att finansieringen av vårt välfärdssystem riskerar att raseras. Skapa ett mer rättvist regelverk för företagen och vi kommer att få bukt med en stor del av den svarta ekonomin. Det vinner vi alla på.

2005-11-15

Peter Smedman



Vem är det jag hjälper?

Krönikor 2005 Posted on %AM, January 04 2007 01:28:52

Jag arbetar med att hjälpa företagare och företag i ekonomisk kris. Det innebär bl.a. att man ofta tränger in i det okända för att ge så mycket hjälp som möjligt för att rädda företag undan konkurs.

I de flesta fallen får man snabbt en rätt klar bild av situationen i krisföretaget och av de personer som styr verksamheten. Genom en enkel förfrågan hos det upplysningsföretag jag abonnerar tjänster av får jag snabbt och effektivt fram en tillförlitlig bild av företaget och av de personer som leder företaget – d.v.s. ledning och styrelse. Här kan jag se om företaget eller dess styrelseledamöter skött sin ekonomi på önskvärt sätt.

Men det behöver inte vara så att det rör sig om ett företag jag hjälper. Med samma lätthet kan jag titta på grannens betalningsmoral utan att han får minsta information om mitt snokande. Har grannen t.ex. slarvat med att betala sina parkeringsböter får han ofrånkomligen en betalningsanmärkning som skoningslöst utlämnas i det tysta till mig och andra som abonnerar på kreditupplysningsbolagens tjänster.

Anmärkningen står kvar i tre år från det att förseelsen begicks och är oftast ett stort hinder för den som fått anmärkningen att få nya krediter eller att få tillgång till ett kontokort. Det är därför inte ovanligt att obskyra företag får betalt för bluffakturor av drabbade företag och privatpersoner mot bakgrund av att hotet om en felaktig betalningsanmärkning i praktiken blir mer kostsam för den som drabbas av betalningsanmärkningen.

Öppenheten i regelverket kring registrering av betalningsanmärkningar är kontroversiell. Det är givetvis viktigt att företag och enskilda med hjälp av upplysningar kan få information om man ska ta en kreditrisk i ett nytt affärsförhållande. Men öppenheten i systemet bidrar också till att det är fritt fram att få information om betalningsanmärkningar hos vem som helst, även om det bara rör sig om harmlösa förseelser.

Läget är helt omvänt när det gäller brott. Är din granne en våldtäktsman eller har dömts för andra brott så är han helt skyddad från din privata insyn. Brottsregistret är omgärdat av rigorösa säkerhetsbestämmelser till skydd för den enskildes integritet.

I mitt arbete kan detta få närmast absurda konsekvenser, Jag kan möta företagare med ett till det yttre fläckfritt leverne men i själva verket kan det vara fråga om kriminella med ett digert straffregister. Det är först efter det att jag av tingsrätten blivit utsedd till rekonstruktör i den berörda verksamheten som jag har möjlighet att få en bild av ledningens förflutna vad avser brott m.m. Det kan leda till att jag börjar mitt arbete med helt felaktiga förutsättningar.

Slutenheten i regelverket kring registrering av brottsdömda skapar stora problem. Anonymiteten skapar ett orättmätigt skydd för fortsatt brottslighet från den kriminelles sida, vilket regelmässigt leder till nya brott. Brottsoffren får det allt svårare att värja sig samtidigt som polis- och åklagarmyndigheter får en allt sämre uppklarningsprocent av begångna brott.

Min egen uppfattning är den att vi måste få en annan syn på integritetsskyddet vad gäller dömda brottslingar. Idag skyddas dessa på ett alltför rigoröst sätt. Även beträffande informationsflödet mellan olika myndigheter sätter det nuvarande regelverket hinder i vägen på ett närmast löjeväckande sätt. Detta skapar tyvärr en grogrund för fortsatt brottslighet eftersom ”spärrarna” i systemet missbrukas av de kriminella.

Men även på andra områden är det nuvarande regelverket hämmande. Beklagligt nog så finns det ett stort antal unga som dömts för våldsbrott m.m. Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet var en femtedel av de drygt 113 000 personer som år 2003 dömdes, fick strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse, ungdomar i åldern 15-20 år. På senare år har nästan 3000 ungdomar årligen lagförts för misshandel eller rån.

Någon information om detta går inte till skolledningarna som oftast har hand om de dömda i avvaktan på att de skall avtjäna sina straff. Detta skapar givetvis en allmänt sett ogynnsam skolmiljö och skolledningen kan inte vara till hjälp för den unge dömde att förbereda sig på straffet och arbetet med att återanpassas.

Därför känns det angeläget att se över integritetsskyddet vad avser brottslingar. En större öppenhet kommer att leda till positiva preventiva effekter och återanpassningen av unga brottslingar skulle gynnas. Samarbetet mellan myndigheter skulle befrämjas genom större öppenhet i informationslämnandet samtidigt som borttagandet av anonymitetsskyddet i sig kan få en brottsdämpande effekt. Skyddet skulle bli starkare för samhället och enskilda mot fortsatt brottslighet från kriminellt belastade personer.

Därför är det angeläget att vi får en förändrad syn på integritetsskyddet.

Stockholm 2005-10-16

Peter Smedman



Vändpunkt

Krönikor 2005 Posted on %AM, January 04 2007 01:27:13

Värmen har försvunnit och vi går mot höst. Det verkar som även de ekonomiska signalerna indikerar bistrare klimat. Det är bara DN:s bostadsbilaga – snart lika tjock som en telefonkatalog – som ger läsarna hopp om att köpfesten fortfarande pågår.

Mina illavarslande farhågor grundar sig på de nya AMS-siffrorna, som visar att arbetslösheten fortsätter att öka i vårt land. Siffrorna är dystra. I slutet på förra månaden var 263.000 svenskar inskrivna på arbetsförmedlingen. De långtidsarbetslösa blir allt fler och situationen för arbetslös ungdom har kraftigt försämrats. Idag saknar 73.000 ungdomar mellan 18 och 24 år arbete. Det är ofattbart höga tal som nästan förblindar och gör det svårt att inse vidden av denna problematik.

Utöver detta märks nu att industrikonjunkturen försvagas. Den högkonjunktur vi passerat har haft den märkliga egenskapen att den inte befrämjat sysselsättningen. Företagen har gått på högtryck med god lönsamhet. Effektivitetskraven har varit drivmotorn och då har sysselsättningen kommit i andra hand.

Det märkliga är att våra politiker – oavsett partitillhörighet – missat chansen att vända arbetslöshetssiffrorna när tillfälle fanns. Tala om att ”missa tåget”! Man kan med fog ifrågasätta om våra politiker har den rätta kompetensen att förändra situationen för de arbetslösa och skapa tillväxt i vårt land. Det talas för mycket men sker för lite konkreta åtgärder för att förbättra läget i vår nation.

Nu är det nog för sent att göra något åt situationen. Industrikonjunkturen är på väg nedåt med en minskad ordervolym främst för de större företagen. Nedgången gäller både på export och på den svenska hemmamarknaden. Allt detta framgår med skrämmande tydlighet i Teknikföretagens konjunkturbarometer för tredje kvartalet. Därför kommer inte arbetslösheten att minska utan vi kommer troligtvis att få än fler arbetslösa. Vad som också känns oroande är att de utländska investerarna vänt Sverige ryggen. Inga större satsningar görs av utländska investerare vilket också medför tappade arbetstillfällen.

Det skall dock inskjutas att Konjunkturinstitutet är lite mer optimistiskt beträffande den svenska ekonomin. Här pekar man på investeringarna i byggbranschen och hushållens fortsatt höga konsumtion som drivkraft i vår ekonomi.

Själv känner jag stark oro inför framtiden och tror på att vi går en mycket kall höst till mötes. Oron bottnar i bankernas fortsatt höga utlåningstakt till hushållen – med ”säkerhetsbefriade” lån som den nya konsumentanpassade lånemodellen samtidigt som sysselsättningen går ned. Hög lånebelastad privatkonsumtion är i det långa loppet aldrig en bra dragkraft för en ekonomi – inte ens den svenska. Men framför allt bekymras jag över vad som händer i USA och Tyskland – Sveriges viktigaste handelspartners.

USA genomgår finansiella våndor efter naturkatastroferna i de södra delstaterna. Minskad egen produktion av olja i kombination med den instabila oljemarknaden har drivit upp råoljepriserna till rekordnivåer. Bensinpriserna är i USA så pass höga att det kan komma att påverka den amerikanska ekonomin negativt med risk för att vår export dit får sig ett avbräck.

I Tyskland sker det nu nyval till parlamentet. För första gången harr en kvinnlig kandidat chans att väljas till kansler – Angela Merkel – född och uppväxt i ett prästhem i forna DDR. Om hon blir vald tar hon över en nation som genomgår ett ”stålbad” vad gäller sparreformer. Idag finns c:a fem miljoner arbetslösa och den offentliga ekonomin har stora problem – framför allt i de östra delarna av Tyskland som var det forna DDR. Där är arbetslösheten upp emot tjugo procent! Den tyska exportmarknaden går dock mycket bra tack vare hårda rationaliseringar och nedskärningar i antalet anställda. Däremot har den tyska detaljhandeln har stora problem. En fortsatt instabil tysk ekonomi med minskad konsumtion i kombination med en effektiv exportindustri slår hårt mot den svenska ekonomin.

USA och Tyskland är våra viktigaste handelspartners. Om ekonomierna i dessa två ”lokomotiv” tappar kraft riskerar den svenska ekonomin att hamna i en lågkonjunktur som inte står långt efter det som hände i början av nittiotalet. Jag tror tyvärr att detta scenario inte är orealistiskt. Och om så skulle ske tror jag inte att vår beredskap att hantera en ny kris har förbättrats nämnvärt sedan dess. Vi tycks tydligen aldrig lära oss av våra tidigare dyrköpta erfarenheter.

2005-09-11

Peter Smedman



Dåliga demokrater

Krönikor 2005 Posted on %AM, January 04 2007 01:25:40

Den tidigare brittiska statsministern George Canning (1770-1827) lär ha sagt att man kan bevisa allt med statistik utom sanningen. Bakgrunden till att jag tänkte på denna devis är en insändare i Aftonbladet av Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi vid Stockholms Universitet. Han skriver att det går idag knappast att öppna en tidning eller sätta på tv eller radio utan att bli informerad om den ”ökande” och ”grövre” brottsligheten. Han menar bl.a. att kvällstidningarna utnyttjar brottshändelser för att skapa många och feta rubriker och löpsedlar samt att medierna tycks kunna sälja på sina brottsrapporteringar. Vidare anser han att sensationsjournalistiken kan bli ett informationssvek om den inte balanseras av de påstått mer seriösa medierna. Han konstaterar vidare följande:

Brottsligheten i Sverige i dag ligger på ungefär samma nivå som i början av 1990-talet. Vissa stora brottskategorier, såsom bostadsinbrott och bilstölder, har påtagligt minskat. Det dödliga våldet har inte ökat sedan mitten av 1980-talet. Man kan t.o.m. skönja en viss minskning. Ungdomsbrottsligheten har troligen inte ökat under de senaste 15-20 åren. Våra domstolar dömer till allt hårdare straff, i synnerhet för vålds- och narkotikabrott. Anslagen till polisen har ökat påtagligt.

Professor Sarnecki pekar på att detta är bland sakkunniga välkända fakta men att de flesta ”vanliga medborgare” reagerar på dessa uppgifter med förvåning och inte sällan misstro. Hans slutsatser är bl.a. att färre skulle stödja inhumana kriminalpolitiska förslag om de hade en mer nyanserad bild av brottsproblematiken i vårt land samt att skrämda och desorienterade människor är dåliga demokrater. Han varnar vidare för att främlingsfientliga krafter allt oftare kopplar samman brott med debatten om invandring.

Jag anser att professor Sarnecki har helt rätt i sina slutsatser. Men jag tycker att det också finns skäl att ifrågasätta den rapportering som sker från myndigheternas sida, då i första hand polisens egen rapportering om brottshantering. Denna borde ju vara seriös och saklig! Men så är den tyvärr inte.

I en rapport från Riksdagens Revisorer (2002/03:19) konstateras att det finns påtagliga brister i den officiella redovisningen över polisens arbetsinsatser. Riksdagens Revisorer konstaterar nämligen att polisen skriver av c:a 75 procent av alla brottsanmälningar och att merparten skrivs av direkt, utan att någon förundersökning inleds. Endast 16 procent av ärendena lämnas till åklagare. Vidare konstaterar revisorerna att det i brottsstatistiken ser ut som om polisen klarar upp fler brott än vad man i själva verket gör. Brott redovisas som uppklarade även om de har skrivits av utan att någon gärningsman har bundits till brottet.

Bakom den förljugna statistiken finns bl.a. stora brister i effektiviteten i vårt ”rättsmaskineri” som måste rättas till. Dessa brister skapar den misstro och grogrund för bl.a. främlingsfientliga krafter som professor Sarnecki varnar för.

Rapporten är vidare i mitt tycke förödande för tilltron till polisens möjligheter att beivra och hantera brott och den trygghet vi borde kunna känna att få brott uppklarade. Trots resursförstärkningar till polisen kommer vi troligtvis att få acceptera att vårt samhälle inte har möjligheter att skydda oss mot brott i den omfattning man borde kunna förvänta sig – om det inte genomförs förändringar.

Riksdagens Revisorers slutsatser borde få varje ansvarsmedveten politiker och medborgare att reagera. Det som därför måste ske är en genomgripande omdaning av rättsapparaten för att återskapa effektivitet och tilltro till att vårt rättsväsende fungerar på ett långt bättre sätt än det nu gör. Om vi inte gör detta finns det risk för att vi alla blir dåliga demokrater.

2005-07-18

Peter Smedman



Varför blir det inte bättre?

Krönikor 2005 Posted on %AM, January 04 2007 01:24:28

Jag har just flyttat ut till mitt sommarparadis med en längtan efter vila och sol. Jag –en typisk fyrtiotalist med karriären bakom mig – undrar oroat vart Sverige är på väg. Under lång tid var jag chef för Ackordscentralen i Stockholm och fick både se och hantera vådorna av finans- och fastighetskriserna under åttiotalet. Jag hann också med att kort tid vara koncernchef för Almi Företagspartner och fick insikt i behovet av riskvilliga lån till nyföretagare. Det är mot den bakgrunden jag bekymrat läser en rapport från Almi som säger att det behövs upp till 20.000 fler företagare om året för att länens näringsliv ska överleva.

Rapporten pekar på ett antal problem som Almikonsulterna möter. Det jag framför allt tar till mig är att Almikonsulterna möter många oerfarna företagare. Jag kan tänka mig att i denna grupp finns det många som valt företagandet beroende på att det inte finns några andra alternativ. En ständigt växande grupp företagare är m.a.o. detta mot sin vilja. Bakgrunden är oftast fylld av tragik. Uppsägningar och företagsnedläggelser tvingar många till ett företagande trots att det saknas både kompetens och kapital. Alternativet är utförsäkring eller förtidspensionering vilket både är förnedrande och ruinerande.

Regeringens och oppositionens riktlinjer för ett fruktsamt småföretagande saknar enligt min uppfattning verklighetsförankring. Det blir inte bättre av att ett stort antal riksdagsledamöter har lönsamma ”extraknäck” i våra storföretag. Få har genuin kunskap om småföretagarens vardag.

Ett annat av de problem Almikonsulterna möter är att storföretagen i många fall är urusla betalare. Man utnyttjar hänsynslöst de små företagens utsatta situation vilket leder till många onödiga konkurser. Jag har bl.a. tidigare kritiserat den statliga myndigheten Vägverket för bristande betalningsmoral men listan kan göras lång över storföretag med tveksamma betalningsrutiner och här finns uppenbarligen också statligt ägda företag.

Det är därför inte underligt att Sverige i en nyligen presenterad rapport i DN över nyföretagandet i världen hamnat långt ned på listan. Det visar den största internationella analys av entreprenörskap och dess betydelse för tillväxten som någonsin gjorts. Sverige ligger i botten när det gäller entreprenörskap och hamnar på 31 plats av 37 medverkande länder. Rapporten slår fast att bara 3% nystartande äger rum för att man ser framtida vinstmöjligheter jämfört med t.ex USA (10 %), Israel (9%), Irland och Kanada (8 %) samt Norge (7 %).

Än mer oroande är det att endat 2,5 % av de nystartade företagen i Sverige startas av kvinnor. Snittet för de 37 deltagande länderna är dubbelt så högt och i USA tre gånger så högt. Vidare konstateras det i utredningen att Sverige ligger näst sist i fråga om andel familjeföretag bland entreprenörföretagen.

Mest oroande är att rapporten slår fast att den svenska lagstiftningen och det svenska regelverket utformats med storföretagens villkor i åtanke trots att vi har en total dominans av småföretag i vårt land. Utredningen konstaterar att detta skickar fel signaler till potentiella entreprenörer.

På något sätt måste därför synen på entreprenören förändras. Entreprenörskapet måste främjas och den allmänna synen på företagandet förändras. När jag läste ekonomi under slutet av sextiotalet hade vi en studentrevolution inom universitetsvärlden och det var närmast ett skällsord att vara företagare. Tiderna har förändrats men vi lever i stort med samma regelverk fyllt av förmyndarattityder och krånglig byråkrati.

På något sätt måste både regering och opposition förstå att entreprenörskap och småföretagande är ryggraden i vårt näringsliv som skall betala vårt välstånd. Drivkraften hos våra entreprenörer är oftast utsikten att tjäna pengar och detta måste bejakas av våra politiker. Utan detta synsätt kan ingen välfärd byggas upp i vårt samhälle. Därför måste vettiga och fördelaktiga spelregler dras upp för entreprenörerna och småföretagarna. Detta måste ske innan man börjar diskutera skattetryck och fördelningspolitik. Finns inte dessa spelregler för denna del av vårt näringsliv kommer det heller inte finnas utrymme för att trygga välfärden i Sverige. Så enkelt är det!

2005-06-13

Peter Smedman



Vårt otrygga samhälle

Krönikor 2005 Posted on %AM, January 04 2007 01:23:02

85 slagna på en helg – det är Aftonbladets rubrik helt nyligen. Så många blev misshandlade i Stockholm under den senaste helgen. I statistiken ingår ett dödsfall. Ofta rör det sig om ungdomsvåld – både förövarna och offren är unga. Vapen av olika slag blir allt vanligare. Det är inte ovanligt att skolungdomar beväpnar sig med skjutvapen! Hot utgör vardag för dagens skolungdomar. Man beväpnar sig på grund av rädslan för att själv bli utsatt för våld.

Men våldet finns överallt på olika sätt. I morse knäppte jag som vanligt på teven och kunde då höra vilken vånda en kvinnlig bussförare hade inför sitt nästa kvällspass. Hon var rädd för bråk och hot mot henne och hennes passagerare under busskörningen. Hon körde sin buss i glesbygdstrafik och inte i ett storstadsområde. Våldet finns m.a.o. överallt. Fackförbunden Kommunal och Seko har undersökt hoten mot sina medlemmar och kommit fram till att nästan 30 procent av de anställda inom kollektivtrafiken blivit utsatta för hot det senaste året. Tio procent har utsatts för våld och var femte har blivit rånad.

I min egen verksamhet – rekonstruktioner av företag med betalningsproblem – kommer jag ofta i kontakt med butiksrörelser. Även här finns otryggheten och rädslan för att bli utsatt för våld. Jag träffade helt nyligen en klockhandlare som berättade hur hans butik hade blivit rånad. Gärningsmannen greps men nu utsattes klockhandlarens familj för misshandel och hot som en slags hämnd från vänner till den gripne gärningsmannen.

Under de senaste åren har det genomförts 800-900 butiksrån per år. I c:a hälften av fallen förekommer skjutvapen. I resten av fallen kommer hoten från knivar eller andra tillhyggen. I många fall rör det sig om unga gärningsmän i åldern 15-20 år som är ute efter kontanter och cigaretter. Men i en del fall rör det sig om tungt belastade brottslingar som satt i system att råna butiker med begärliga varor som t.ex. exklusiva klockor.

Brottsuppklarningen vid rån är förhållandevis låg. Man räknar med att under 30 procent av alla rån blir uppklarade. I den låga uppklarningsnivån finns en inbyggd risk för att butiksägarna tar lagen i egen hand och beväpnar sig. Utöver det olagliga i ett sådant beteende finns en påtaglig risk för att butiksrånen blir allt brutalare. I en intervju i DN förklarar Dick Malmlund, säkerhetschef hos branschorganisationen Svensk Handel, att det inte är ovanligt att rånare ger sig på personalen trots att man fått sitt byte. Han säger vidare att det ofta är fråga om rena kommandoraider och rånarna använder fler vapen.

För brottsoffren blir ett väpnat rån givetvis en traumatisk upplevelse som sätter djupa spår i själen under mycket lång tid. Oftast blir följden för den drabbade en lång sjukskrivning.

Det stora antalet rån mot butiker påverkar vårt samhälle negativt i många avseenden. Många butiksägare måste stänga igen beroende på att försäkringsbolagen vägrar att teckna försäkringar mot rån. Det är tyvärr ofta invandrarföretagare som förnekas detta skydd.

Men butiksrånen har också medfört att många företag avstår från att ha kvällsöppet vilket givetvis försämrar servicen till allmänheten. Att ha fler anställda på varje utsatt arbetsplats kan innebära att kostnadsramarna överskrids i rörelsen och då avstår man hellre från att ha öppet.

Det ökade våldet i vårt samhälle sprids som en cancer och det syns överallt och det hotar hela vår samhällsstruktur. I vanlig ordning verkar våra politiker rätt tafatta när det gäller att stävja våldet i vårt samhälle. Men något måste göras omgående.

Stockholm 2005-05-17

Peter Smedman



Kan det hända igen?

Krönikor 2005 Posted on %AM, January 04 2007 01:21:19

Det är i slutet på sextiotalet. Min pappa kom hem med askgrått ansikte. Bankernas kreditrestriktioner hade slagit till igen på regeringens direktiv. Nödvändiga ombyggnader av fastigheten fick skjutas på framtiden. Men det räckte inte. En del av den utnyttjade checkräkningskrediten skulle återbetalas i enlighet med de nya direktiven från bankvärlden och vår familj fick dra åt svångremmen ordentligt.

Åren gick och tiderna förändrades radikalt efter det att kreditrestriktionerna försvann efter avregleringen. Köpfest och rekordinflation var ett par av inslagen i den ”sörja” som ledde fram till en av de värsta finansiella kriser Sverige genomlevt i modern tid i början av nittiotalet. Så kom devalveringen av kronan, värnskatten, efterklokheten och en försiktig finanspolitik med sikte på att lätta nationens enorma skuldbörda. Men vad hände sedan.

De första signalerna om lösare tyglar såg vi redan i slutet av nittiotalet och i början av detta sekel tycks köpfesten ha kommit igång igen. Ånyo är det den privata konsumtionen som börjar överstegra med hjälp av lånade pengar. Denna gång har vi dock inget inflationsspöke och räntan är rekordlåg. Men den skall betalas och avdragsrätten är begränsad efter skattereformen.

Kan det hända igen? Så formulerade jag rubriken till min krönika i denna tidning från juni 2003 – d.v.s. snart två år sedan. Då varnade jag för den höga skuldsättningen hos hushållen. Jag återkom till ämnet i april förra året i krönikan ”Köpfesten”. Det tycks vara en ”never ending story” att kommentera.

I DN kan vi nyligen läsa att det finns nästan en miljon svenskar som inte har möjlighet att spara pengar och som heller inte har några sparade pengar sedan tidigare. Gruppen utan sparande har vuxit under det senaste året. Det är framför allt ensamstående och låginkomsttagare som saknar förmågan att lägga undan sparmedel. Här finns säkert många låntagare som är tvingade att låna pengar för att klara uppehället.

Hushållens skuldsättning fortsätter i snabb takt och bankerna tycks ha släppt alla bromsar. Nu senast har SBAB slopat de s.k.topplånen med högre ränta. Nu belånas fast egendom med samma låga ränta upp till 95 procent av fastighetens s.k. belåningsvärde. I praktiken talar vi om en närmast hundraprocentig belåningsgrad – sett mot dagens fastighetsvärderingar. De andra bankerna talar med viss rätt om ett PR-trick från SBABs sida. De flesta bolåneinstituten tillämpar i stort samma principer som SBAB i en stenhård konkurrenssituation. Det här är som ekon från det sena åttiotalet då många kreditinstitut tog till skamlösa marknadsföringsåtgärder för att öka utlåningen.

Men vad händer om räntan går upp. Varningssignaler kommer nu från bl.a. Nordea som konstaterar att sex procent av dem som har bolån har lån som motsvarar hundra procent av bostadens marknadsvärde. Totalt rör det sig om c:a 140.000 hushåll i landet som inte har några belåningsmarginaler. Det kan inte nog understrykas att detta synsätt bygger på dagens upptrissade fastighetsvärden. Jag minns fortfarande mycket tydligt hur jag under min Ackordscentralstid fick se fastighetspriserna halveras på mycket kort tid under nittiotalets första hälft. Detta drabbade inte bara de stora fastighets- och finansbolagen utan många småsparare fick lämna allt vad de ägde till de s.k. krisbankerna som Securum, Sveatornet m.fl.

Men tongångarna från Nordea verkar lugnande. Anna Bäcklund, familjeekonom på Nordea, säger i en intervju att den största risken är i de fall då man bygger sin ekonomi på två inkomster och helt plötsligt bara har en inkomst att stå på.

Min egen uppfattning är den att de största farorna finns i det utrikespolitiska läget. Just nu går börserna i USA och Asien ned på grund av det spända läget mellan Kina och Japan – två av världens ekonomiska supermakter i gräl om japanska skolböckers beskrivning av Japans roll under andra världskriget. Detta totalt oförutsedda scenario har fått världens börser i dallring. Om denna utveckling fortsätter kommer vi få se snabba räntehöjningar. Och vi har ingen som helst beredskap för en snabb scenförändring. Jag är rädd för att vi åter igen tvingas till smärtsamma panikåtgärder i det läge när låntagarna inte hinner eller kan ställa om sin ekonomi när bankerna tvingas realisera sina bristande pantsäkerheter.

Att vi aldrig lär oss!

2004-04-18

Peter Smedman



Next »