Blog Image

Lite tankar

På gott eller ont?

Krönikor 2004 Posted on %AM, January 04 2007 01:18:34

Vi närmar oss nu slutet av detta år med nya utmaningar för företagen under år 2005. Kanske det mest påtagliga är de nya reglerna kring sjukskrivningar där ansvaret och kostnaderna läggs i större utsträckning på företagen. Ledordet i det nya regelverket heter rehabilitering och utgår från att företagen tar ett större ansvar för att en sjukskriven anställd kommer tillbaka till arbetet.

Många menar att detta inte löser problemen med de långtidssjukskrivna utan istället skapar grogrund för hårdare marknad för de långtidsarbetslösa att hitta hem till arbetsmarknaden. Framför allt småföretagare kommer att bli mer nogräknade och försiktiga med att nyanställa vilket inte kommer att gynna tillväxten. Vad som känns än mer oroande är att lagändringarna kommer att medföra att företagen kommer att vilja säga upp långtidssjukskrivna i större utsträckning. Detta kommer att försvåra situationen för många långtidsarbetslösa som nu kommer att hårdgranskas av arbetsgivarna.

Själv är jag rätt kluven inför detta regelverk. Att något måste göras för att minska den ”sjukt” höga andelen sjukskrivna i vårt land är rätt uppenbart. Men att övervältra detta ansvar på arbetsgivarna tror jag bara kan i viss mån fungera i storföretagen men absolut inte i det lilla företaget. Det finns dessutom en påtaglig risk för att bristande resurser hos Försäkringskassan samt snårigheten vad gäller fastställandet av sjukförsäkringsavgiften kommer att ställa till många problem hos företagen.

Försäkringskassan skall bl.a. inom 14 dagar kalla till avstämningsmöten mellan den sjukskrivne, arbetsgivaren, ansvarig läkare och Försäkringskassan där syftet är att diskutera hur den sjukskrivne skall kunna återgå till arbetet. Vidare skall Försäkringskassan fastställa sjukförsäkringsavgiften för varje månad. Denna är inte helt okomplicerad att räkna fram varför berörda företag kommer att tvingas göra extra insättningar på skattekontot för att inte bli restförda och hamna hos kronofogden som är avsevärt mycket snabbare än Försäkringskassan! Den redan arbetsmässigt hårt ansträngda Försäkringskassan kommer ha betydande svårigheter att klara av hanteringen av detta regelverk.

Vinnarna är i första hand försäkringsbolagen som genom regelförändringarna fått en ny marknad genom att kunna erbjuda företagen tjänster att lotsa företagen igenom regelverken så snart en anställd behöver långtidssjukskrivas. Vidare finns signaler om höjningar av sjukförsäkringspremierna hos försäkringsbolagen.

En annan prövning för företagarna var förändringarna i Förmånsrättslagen. I all korthet styr detta regelverk hur tillgångarna skall fördelas när ett företag försätts i konkurs. Hittills har bankerna kunnat påräkna skydd i hela tillgångsmassan men nu får de bara bevaka i 55 % av tillgångarna. För företagen har lagändringen inneburit något bättre möjligheter att få utdelning om en kund försätts i konkurs. Men möjligheterna att få nya krediter hos bankerna har försvårats och många företags krediter kan komma att omprövas beroende på att bankernas säkerheter försämrats. Bankerna har med anledning av det nya regelverket också förändrat sitt säkerhetstänkande och det blir allt vanligare med att företagarna får gå i personlig borgen för sina företags lån i banken. Bankerna arbetar nu också mer med belåning av fakturor eller leasing av industritillgångar än vad de gjort tidigare.

En avslutande glädjande förändring är slopandet av arvs- och gåvoskatten från och med nästa år. Företagarna beräknar att c:a 90.000 företag kommer att kunna leva vidare genom generationsväxling tack vare skattereformen. Förlorarna är alla skattekonsulter som kunnat ta bra betalt för att hantera en komplicerad och konfiskatorisk lagstiftning. Vidare tappar de s.k. kapitalförsäkringarna sin attraktionskraft i och med förändringarna. Men i stort är detta årets julklapp – om allt går som det skall mellan socialdemokraterna och stödpartierna.

Stockholm 2004-12-13

Peter Smedman



Företagarklimatet

Krönikor 2004 Posted on %AM, January 04 2007 01:17:08

Vi tycks leva i en högkonjunktur men många signaler tyder på att svenskt näringsliv fortfarande har stora problem. Utflyttningen av företag samt en hårdnande konkurrens från utlandet ger tydliga spår i arbetslöshetsstatistiken. Trots de påstådda goda tiderna så anställer inte storföretagen fler anställda. Idag är arbetslösheten uppe i 7,8 procent och enligt AMS kommer situationen förbättras först under senare delen av år 2005. Effektivisering samt hårdare krav på de anställda att arbeta mer är en av industrins många lösningar just nu.

Samtidigt skärper regeringen reglerna kring finansieringen av sjukförsäkringen även om man i propositionen också föreslår en sänkning av avgifterna med 0,24 procent. Även reglerna om anställningsskydd föreslås bli skärpta.

Det är därför inte så konstigt att antalet företag och företagare är rekordlågt i vårt land. I en analys gjord av Stefan Fölster och Per Juth i Dagens Industri konstaterar de att nyföretagandet är lägre i Sverige än i många andra länder. Antalet företagare var under år 2003 för första gången sedan krisåren i början av 1990-talet under 400 000 eller under sju procent av den arbetsföra befolkningen. En analys av nyregistreringarna av företag visar också att nyföretagandet i realiteten minskar trots att statistiken pekar på motsatsen. Orsakerna till den missvisande statistiken ligger bl.a. i ett högt antal nyregistrerade vilande företag samt sidoföretag.

Förändringarna i den s.k. förmånsrättslagen med innebörd att bankernas säkerhetsunderlag försämras efter nyåret har också bidragit till ett stagnerande nyföretagande. Genom att säkerhetsunderlaget generellt försämras för bankerna har dessa helt naturligt blivit hårdare i sin bedömning rörande krediter till bl.a. nya företag. Och riskkapitalet lyser med sin frånvaro. I ett företagarklimat som i många avseende är närmast fientligt mot svenska företagare är det inte så underligt att nyetableringarna gått i stå.

Visst är det bra att en stor del av industrin går på högvarv och att effektiviteten, tillväxtandan och lönsamheten är utmärkande god hos en stor del av de etablerade företagen i Sverige. Men den höga arbetslösheten är som ett öppet sår som aldrig tycks läka. För många arbetslösa blir den utdragna väntan på fler arbetstillfällen för lång och många tvingas in i en apatisk och förnedrande livssituation där enda möjligheten till försörjning går över de sociala myndigheterna.

Det märkliga är ju att behovet av utbildad arbetskraft egentligen ökar hela tiden beroende på att så stor andel av Sveriges arbetsföra går mot sin pension. Redan nu kan förespås att vi kommer att sakna behövlig arbetskraft för att kunna upprätthålla välfärden i vårt samhälle.

Mot den bakgrunden är det uppseendeväckande att regeringen inte med kraft tar itu med den katastrofala arbetsmarknadssituationen när det finns så goda förutsättningar att få fler sysselsatta i bl.a. industrin. Detta är ett bevis på att det finns ett fundamentalt fel i den svenska näringspolitiken som måste åtgärdas!

Vad som behövs är kraftig stimulans till nyföretagande. Våra politiker måste förstå att Sverige behöver en grogrund för nyföretagande som innebär att fler vågar ta det riskfyllda steget att starta eget. Det är utrett att många svenskar vill bli företagare. Enligt Dagens Industri skulle över två miljoner svenskar vilja bli företagare. Enligt samma källa vill tre gånger så många ungdomar ha företagande som förstahandsönskemål framför arbete i den offentliga sektorn. Men som läget är nu kommer de flesta ungdomarna inte få möjlighet att förverkliga sina mål och drömmar.

Framför allt måste arbetsmarknadsreglerna och regelverket kring sjukförsäkringen förändras. För min egen del anser jag att man måste finna andra vägar till att finansiera sjukförsäkringen. Det förslag som regeringen lagt och som väntas bli antaget den 8 december kommer att medföra större motsättningar mellan arbetsgivare och arbetstagare. Detta bl.a. på grund av att företagen kommer att vara hårdare i att välja ut vilka som kan tänkas få anställning.

Arbetstagare med en lång sjukskrivningsbakgrund kommer att hamna i ett ännu sämre läge och förutsättningarna för en rehabilitering blir minimala. Byråkratin kring att nyregistrera företag måste bort. Men viktigast av allt är att sittande regering och näringslivet talar sig samman om det skriande behovet av förändringar. Den avgrund som nu finns mellan regeringen och företagarorganisationerna skapar bara förlorare när behovet av vinnare är så stort.

2004-11-12

Peter Smedman



Kriminalvård?

Krönikor 2004 Posted on %AM, January 04 2007 01:15:59

Debatten har varit intensiv när det gäller den svenska kriminalvården efter de spektakulära rymningarna från Hall- och Norrtäljeanstalterna. Uppenbarligen fungerar inte de svenska fångvårdsanstalterna på ett tillfredsställande sätt. Beklagligtvis tycks mycket av fokus riktas mot justitieminister Thomas Bodström och hans eventuella framtid som justitieminister och inte på vad som krävs för att vi ska få en fångvård som inte bara handlar om internering utan också om vård och rehabilitering till ett normalt liv för den intagne efter avtjänat straff.

Få torde vara omedvetna om de problem som finns på våra anstalter. Om – mot förmodan – någon inte kände till hur illa det står till så kunde man bli obehagligt påmind om detta i en artikel i Aftonbladet helt nyligen. Frilansjournalisten Louise Cederlöf och fotografen Fredrik Persson fick vistas fritt hos fångarna på Mariefredsanstalten. Det är en sluten anstalt med inriktning på unga kriminella med i många fall allvarliga drogmissbruk. Det är en tröstlös miljö som redovisas där uppenbarligen också psykiskt sjuka fångar tvingas vara. En av många chockerande bilder var att de flesta intagna regelbundet missbrukade narkotika inne på anstalten. Det var enkelt att få tillgång till narkotika och andra droger och missbruket skedde öppet inför vårdarnas ögon. När man läst artikeln kommer man osökt att undra om det inte är en medveten ”fångvårdspolitik” att ha knark på anstalterna i lugnande syfte för att lättare kunna hantera de intagna.

Vård är ett begrepp som saknar mening och de flesta uppger att de kommer att begå nya och grövre brott när de kommer ut. Detta är heller inget tomt prat. Statistiken visar att så sker. Närmare nittio procent av de unga intagna narkotikabrottslingarna begår nya brott inom en treårsperiod från utskrivningen. Och de är då regelmässigt i sämre fysiskt och psykiskt skick vid utskrivningen jämfört med när de togs in för anstaltsbehandling.

Ändå så tycks debatten mer handla om säkerheten på anstalterna och inte om hur man ska kunna genomföra en kriminalvård värd namnet. Ordningen på anstalterna borde vara ett relativt enklare problem att lösa jämfört med vårdproblematiken. Man kan studera den finska fångvården som ur säkerhetsperspektiv är långt effektivare än den svenska. Dock är de finska fångvårdsvakterna i många fall beväpnade till skillnad från de svenska kollegorna. Detta är kanske en fråga att diskutera mot bakgrund av hur ofta vapen förekommer inne på anstalterna hos de intagna.

Men på något sätt måste ifrågasätta vad vi vill uppnå med vår fångvård. Som läget nu är riskerar våra fängelser att bli överfulla av fångar som i många fall borde behandlas på en psykiatrisk vårdavdelning. Men den svenska modellen att i stort sett lägga ned psykvården i vårt land har fått den kusliga effekten att fängelserna blir uppsamlingsplats för psykiskt sjuka kriminella. Priset i form av ökad kriminalitet och våld i vårt samhälle får vi alla vara med att betala. Och prislappen blir bara högre och högre.

Det är därför hög tid att på allvar se över den svenska fångvården. En del i en framtida lösning ligger i en återuppbyggnad av den svenska psykvården. Även om kostnaden kommer att vara betydande för denna nysatsning så är det ändå uppenbart att kostnaderna för samhället – och enskilda – blir högre om inget görs.

Stockholm 2004-08-15

Peter Smedman



Privatpoliser

Krönikor 2004 Posted on %AM, January 04 2007 01:13:02

Så har Sverige åter skakats om av en dokusåpa – nu med polsk anknytning. EU-parlamentarikern Krzysztof Rutkowski driver en egen ”polisstyrka” med bas i Polen men som denna gång slagit till i Sverige. Efter lönlösa försök att få hjälp av den svenska polisen vände sig en svensk småföretagare med polsk bakgrund till Rutkowski för att få hjälp mot utpressare här i Sverige. Efter en spektakulär insats i Stockholmsförorten Vårberg från Rutkowskis kamouflageklädda mannar kunde dessa leverera de misstänkta skurkarna i bojor till den svenska polisen. Att oskyldiga kom att ingå bland de tillfångatagna gav bara lite mer krydda åt dramat som dessutom lär ha övervakats av en polsk tevekanal. Aftonbladet har följt upp händelsen i detalj.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Från åklagarmyndighetens sida utrycks närmast beundran för insatsen. Inget övervåld mot de misstänkta i en snabb och effektiv insats! Men berörda politiker och rättslärde har en annan uppfattning. Justitieutskottets ordförande Johan Pehrson säger till Expressen att han vill att den svenska polisen och resten av rättsapparaten skall ha monopol, detta ska vara statliga kärnuppgifter. Ove Bring, professor i internationell rätt, anser i Aftonbladet att det är märkligt att det polska vaktbolaget fick agera så, eftersom svenska medborgare inte får ha egna medborgargarden och egen polisverksamhet samt att svensk polis inte får överlåta sitt eget uppdrag till utländska detektivbyråer.

Samtidigt kan man läsa i Expressen att vårt svenska kungahus vaktas av ett svenskt bevakningsbolag, Gothia Protection Group AB, baserat i Göteborg. Dess VD Stellan Kjellberg säger att hans bolag ansvarar för kungaparets säkerhet. Han uppger vidare att hans bolag gripit personer både utomlands och i Sverige. ”Vi är ett komplement till polisen, kan man säga. Ofta har vi samarbetat med polisen till nytta för alla parter”.

Man kan ju genast undra vad berörda myndigheter utomlands skulle ha för uppfattning om de kände till att ett svenskt vaktbolag grep personer i utlandet? Kan det få diplomatiska förvecklingar liknande det utvisningsärende vi nyligen hade då två egyptier fraktades ut från Sverige med hjälp av amerikanska säkerhetsmän i samförstånd med svenska statstjänstemän!

Den svenska poliskåren har fått stå ut med en överväldigande negativ kritik för sin oförmåga att upprätthålla lag och ordning. Den främste belackaren är professorn Leif GW Persson, som anser att vår poliskår är ineffektiv jämfört med polisorgan utomlands. Skälen härtill lär vara många. Men även om delar av kritiken är berättigad går det inte att komma ifrån att polisens organisation och arbetsuppgifter styrs av våra politiker. Får inte vår svenska polis en effektiv styrning och resurser att upprätthålla laglydnaden i vårt land går vi mot ett kaos där trygghet endast kan uppnås för de som har råd att betala och där vi övriga är förvisade till laglöshetens bakgårdar. Är det den samhällsbild vi vill ha?

Därför finns det starka skäl att i första hand ta våra politiker i öronen och be dem sluta predika med kluvna tungor. Om lag och ordning skall upprätthållas effektivt så kan detta endast ske med hjälp av den svenska polisen som inte skall behöva ha konkurrens eller ”hjälp” av privata vaktbolag, oavsett varifrån de kommer! Därför måste också polisen få ökade anslag för att uppfylla denna målsättning. På detta finns det ingen prutmån!

Stockholm 2004-06-18

Peter Smedman



KATSTROFEN

Krönikor 2004 Posted on %AM, January 04 2007 01:11:37

Så har vi genomlidit valprocessen kring valet till Europaparlamentet. Kluvenheten hos våra politiker har varit påtaglig. Ibland har jag tyckt att statsministerns höftoperation och diskussionerna om kompetensen hos tänkbara ”statsministervikarier” haft större nyhetsvärde för allmänheten. Inte kanske så uppseendeväckande att bara 37% deltog i valet. Och jag känner ilska inombords när jag lyssnar på politikernas egna analyser av sina ”framgångar”. Det är kommentarer fyllda av självgodhet och många gånger ett oförstående till det låga valresultatet.

Mindre sägs om det katastrofalt låga valresultatet. Jag tycker att den tydligaste kritiken kom från Anders Wijkman (kd) som menade att mycket av hans tidigare arbete gått ut på att föra fram demokratins spelregler hos befolkningen i u-länderna. Vad skulle dessa tro om de fick reda på att bara 37% deltog i en demokratisk valprocess i ”föregångslandet” Sverige undrade han självkritiskt.

Ilskan blir större hos mig när jag sedan lyssnade på ett stort antal intervjuer med röstberättigade som med mer eller mindre samma budskap förklarade varför man inte skulle utnyttja sin rätt att rösta. Okunskap om vad valet gällde hördes genomgående som det huvudsakliga skälet att avstå från att rösta. Outtalat finns nog också ett stigande ”politikerförakt” som fått sin grogrund i mygel och korruptionsskandaler inom EU.

Och vilken legitimitet skall vi ge ett val där nästan bara var tredje röstberättigad avgett sin syn. Skall dessa engagerade fåtal få bestämma över en majoritet ”soffliggare”. Eller ska vi föra in regler om att ett val endast blir giltigt om röstdeltagandet når upp till en viss minimigräns – t.ex. 50%. I vissa länder finns sådana valregler ofta kombinerade med skyldighet för medborgarna att gå till valurnorna. Eller skall vi begränsa valprocessen till frågor som uppenbart berör och engagerar väljarna.

I Dagens Nyheter för Peter Esaisson, professor i statsvetenskap, fram tanken om att istället rösta om regeringsmakten i EU, t.ex. om EU-kommissionens sammansättning. Frågan om den direkta maktutövningen skulle engagera fler väljare. Det skulle dock kräva att EU blev mer överstatligt. Esaissson påstår dock inte att han eller det svenska folket vill ha det så. Men okunskapen om EU är stor och om människor inte tror att de kan påverka så röstar de inte.

Från olika politikerhåll förs också tanken fram om att låta riksdagen utse ledamöterna till Europaparlamentet. På så sätt skulle man slippa fler pinsamma röstresultat från oengagerade väljare. Att tanken om direktdemokrati försvinner genom detta är tydligen inte lika viktigt.

Min egen slutsats är att våra politiker har väljarna bakom sig – mycket långt bakom sig. Görs inget radikalt för att skapa politisk medvetenhet hos de röstberättigade så står demokratin på spel.

Stockholm 2004-06-15

Peter Smedman



Statens dåliga affärsmoral

Krönikor 2004 Posted on %AM, January 04 2007 01:10:37

I dagarna har medierna belyst hur illa staten sköter sina affärsdrivande verk. Dessa ”organ” arbetar med myndighetsstatus men konkurrerar många gånger med det privata näringslivet. Jag har framför allt kommit i kontakt med Vägverket under en relativt stor företagsrekonstruktion och där misslyckandet delvis sammanhängde med att bolaget ifråga inte kunde få gehör för sina krav gent emot Vägverket. Det är därför glädjande att medierna nu lyfter fram de statliga affärsdrivande bolagens dåliga betalningsmoral som uppenbarligen skadar många företag.

Jag kan inte låta bli att uttrycka min förvåning att affärsdrivande verk som t.ex. Vägverket får bedriva den verksamhet som nu sker. I en och samma skepnad agerar Vägverket myndighet, konkurrerande entreprenör och beställare. Ibland kallar man sig för Vägverket och utövar betydande makt som myndighet. Ibland kallar man sig för Vägverket Produktion och konkurrerar med andra entreprenörer. Ibland fungerar man som underentreprenör. Ibland förekommer det att Vägverket upphandlar uppdrag hos Vägverket produktion! I samtliga fall är det fråga om en och samma juridiska person. Konsekvenserna blir ibland absurda.

Men Vägverket är framför allt en mycket stor beställare i en bransch som omsätter c:a 6 miljarder kronor årligen.

Vägverket blev under förra året indraget i det s.k. asfaltskartellmålet. Konkurrensverket anklagade i detta mål ett antal byggföretag – inklusive Vägverket – för kartellverksamhet. Det rörde sig här om betydande belopp eller c:a 1,2 miljarder kronor som kunde utgå i s.k. konkurrensskadeavgifter om Konkurrensverkets misstankar kunde styrkas.

Dock kunde de anklagade bolagen invända att konkurrenslagen inte var tillämplig eftersom Vägverket fanns med både som köpare och säljare i många av de upphandlingar som Konkurrensverket tagit med i sin stämning.

Tingsrätten gillade dock inte detta synsätt och ansåg att Vägverket som kund och Vägverket som entreprenör inte var liktydigt och banade väg för Konkurrensverkets talan.

Tingsrättens s.k. mellandom har dock överklagats till Marknadsdomstolen. Om denna kommer fram till ett annat beslut finns det risk för att ”fifflet” kan sopas under mattan beroende på juridiska finter och den märkliga konstruktion Vägverket utgör.

Turerna kring dessa misstankar blir inte lustigare av att Vägverket dokumenterat sig som en aktör med dålig betalningsmoral. Av kontrollerade myndigheter har Vägverket de flesta betalningsanmärkningarna eller c:a femtio st. Några avser betydande belopp men det finns också uppseende många små fordringsbelopp där man kan ifrågasätta hur en statlig myndighet kan tillåta sig en sådan exponering!

Det beklagliga är att det uppenbarligen bara är ”toppen av ett isberg” som vi ser i kronofogdens register. Många kunder vågar inte stämma Vägverket eftersom man fruktar att inte få nya beställningar eller godkännas som entreprenör. Då tiger man istället och låter de egna kreditgivarna bli lidande.

Mitt synsätt delas av Hans de Geer, professor i företagsetik vid Stockholms Handelshögskola. I ett inslag i Sveriges Radio helt nyligen menade han bl.a. att samhället borde kräva ”nolltolerans” vad gäller statliga organs bristande betalningsmoral – d.v.s. att betalningsanmärkningar inte borde få förekomma hos myndigheter mot bakgrund av den makt de har.

Min uppfattning är helt klar. Vi ska inte ha affärsdrivande verk eller myndigheter som sammanblandar sina roller och skadar vårt näringsliv. Det är upprörande att våra politiker tillåtit denna verksamhet så länge. Receptet är enkelt. Skilj på myndighet och affärsdrivande verksamhet med vattentäta skott. Det är det enda sättet att skapa trovärdiga relationer mellan myndigheter och vårt näringsliv.

Stockholm 2004-05-18

Peter Smedman