Blog Image

Lite tankar

Dags att vakna upp!

Krönikor 2003 Posted on %AM, January 04 2007 01:08:52

Varje gång jag slår på radion eller TV:n får jag information om de olika turerna i Skandia och det verkar som att vi aldrig tycks bli klokare.

Jag satt själv med i den referensgrupp som fick svara på frågor från den s.k. Förtroendekommissionen under den tidigare finansministern Erik Åsbrinks ledning. Slutsatserna från hans sida är ännu inte klara. Men lyssnar man på företrädare för näringslivet så talar man där gärna om att förstärka etiktänkandet hos företagarna och inte att skärpa lagstiftningen på området. Vidare menar man att det som inträffade i Skandiakoncernen inte är typiskt för vårt näringsliv.

Min egen uppfattning är att tillfällena skapar brottet. Finns det inte klara lagar och ett samhällssystem som effektivt beivrar överträdelser så kommer vi att få leva med en ökad brottslighet i olika former. Jag menar att i första hand borde vi få tydligare lagar inom många olika områden. Det är t.ex. upprörande att konstatera att inget görs lagstiftningsvägen beträffande skojerierna med falska fakturor från bl.a. påhittade elleverantörer. På en mängd andra områden är det uppenbart att vårt nuvarande regelverk är ineffektivt och skapar en god mylla för nya brott. När det gäller Skandiafallet så visar det att regelverken kring styrelseansvar borde skärpas.

Men det räcker inte att bara stifta nya lagar. Man måste också ha samhällsresurser att beivra brott. Där menar jag att vårt samhällssystem håller på att haverera. Aktiva poliser är sällsynta personer i dagens Sverige. I glesbygderna finns i bästa fall en ”jourtelefon” till närmsta polisstation 20 mil bort och i sämsta fall ett medborgargarde under uppbyggnad! Många brott blir avskrivna direkt efter anmälan. Mest frustrerande är att inbrott i hemmen sällan blir ordentligt utredda utan i första hand blir en fråga för försäkringsbolagen. Dessa börjar nu i allt större utsträckning vägra att lämna försäkring till framför allt rörelser i brottsutsatta områden eller branscher.

Många domstolar dömer ut mildare straff för ekonomisk brottslighet beroende på att målen fått vänta åravis utan domstolsprövning. En mycket stor del av brottanmälningarna blir ”hyllvärmare” hos polis- och åklagarmyndigheterna och rensas bort efter det att brotten blir preskriberade.

Vi har alla varit med om att skapa den perfekta grogrunden för brottsbenäget samhälle och vi har hittills bara fått betala en liten del än av ”prislappen” för dessa samhällsförsumligheter. Därför är Skandiafallet inget unikt som samhällsföreteelse.

Än värre kommer det att bli med de öppna gränserna mot de forna Öststaterna som inom kort blir fullödiga EU-medlemmar. I dessa länder lever man med en avsevärt grövre brottslighet och med bristfälligt uppbyggda samhällsorgan för att skydda medborgarna.

Vi har redan fått känna av ”exporten” av brottslingar från öststaterna som utgör en allt större andel av våra ”fängelsekunder”. Våra anstalter är nu så fulla med interner att många av dem tvingas vara två i varje cell. Tittar man på TV-inslag från fängelserna i Öststaterna förstår man att Sverige ändå måste anses vara ett paradis även när det gäller fängelsemiljöerna. Utöver bristfälliga polisresurser i vårt land så kan brottslingen från öst förvänta sig en rätt komfortabel vistelse i Sverige på skattebetalarna bekostnad om han skulle ha oskickligheten att ”åka dit”!

Är det inte dags att vakna upp nu – att ta i problemen på ett effektivt och trovärdigt sätt. Jag tror att en del av det s.k. politikerföraktet bottnar i frustrationen att se hur allt blir sämre vad avser bl.a. rättssäkerheten i vårt land. Om vi inte gör detta finns också risken för att vi skapar förutsättningar för politiska kraftfält med samma extrema budskap som kom från diktaturerna i Tyskland och Italien före och under andra världskriget.

Stockholm 2003-12-03

Peter Smedman



Samhällssveket

Krönikor 2003 Posted on %AM, January 04 2007 01:07:42

Debatterna har avlöst varandra kring svikna pensionslöften och krav om att vi skall arbeta längre. Bakgrunden är att de äldre medborgarna blir allt fler och att samhället inte har förmåga att föryngra sig genom ökat barnafödande. Situationen blir inte märkbart bättre genom invandring. Vi sitter därför i en ekonomisk rävsax som våra politiker för länge sedan borde ha insett. Situationen kan cyniskt beskrivas som att den samhällsoptimala pensionsåldern borde infalla vid 78 års ålder – d.v.s. ungefär vid den ålder då den genomsnittlige svenska mannen slutar sitt liv. Jag känner både förundran och vrede när jag hör hur våra politiker predikar om livskvaliteten i fortsatt arbete in i den sena ålderdomen.

Redan Gunnar och Alva Myrdahl pekade på de problem som uppstår i ett samhälle med låga födelsetal. Men våra politiker tycks inte ha förstått det mest fundamentala i att trygga samhällstillväxten där en positiv befolkningsutveckling utgör en viktig hörnsten.

Jag har nyligen läst Thomas Lindhs och Mats Johanssons expertrapport rörande Sveriges befolkningsutveckling och dess påverkan på den framtida ekonomin i vårt land. Rapporten har skrivits på uppdrag av den parlamentariska äldreberedningen SENIOR 2005. Författarnas slutsatser är skrämmande. De kommer fram till att om tjugo år kommer den svenska ekonomin att befinna sig i en ganska prekär situation med låg tillväxt, lågt sparande, budgetunderskott och förmodligen också bytesbalansunderskott.

Hur har man egentligen tänkt sig att det framtida samhället ska se ut. Hur skall vi tolka signalerna om att äldre skall förändra sina livsvillkor och närmast betrakta pensionen som en belastning som går att undvika genom fortsatt hårt arbete?

Situationen i Sverige återfinns i de flesta europeiska länderna. Men det förringar inte den kritik som måste framföras till våra folkvalda om hur vårt samhälle skall kunna leva vidare med än bättre levnadsvillkor för kommande generationer medborgare.

Och ändå är det få som reagerar. Vi borde redan i samband med pensionsreformen ha dragit åt oss öronen när vi hörde hur samstämmiga de politiska partierna var om denna reform med ett för alla okänt resultat rörande beloppen i våra framtida pensionsutbetalningar.

Jag minns de gamla valaffischerna från Socialdemokraterna som skrek ut att det var bra att ge den pensionerade arbetaren en medalj men mycket bättre att ge honom en rejäl pension. Nu väntas varken det ena eller det andra och vi kan vara på väg in i ett framtida kaos

Nej – nu krävs det skärpning rörande våra livsvärderingar och ett omtänk om hur det svenska samhället ska få finns kvar om tjugo år! Men det krävs antagligen också ett generationsskifte bland våra ledande politiker för att få ordning på välfärd, tillväxt och trygghet för kommande generationer.

Våra nuvarande pensionärer får tyvärr vara beredda på att betala ett allt högre pris i form av minskad välfärd orsakad av den politiska inkompetensen att föra Sverige på rätt väg. Men bättre sent än aldrig!

Stockholm 2003-11-06

Peter Smedman



FRUSTRATION

Krönikor 2003 Posted on %AM, January 04 2007 01:05:40

Vi närmar oss den stora dagen då det svenska folket skall göra sitt val om vi skall behålla kronan som betalningsmedel och ha samma syn på detta som Danmark och England eller om vi skall ansluta oss till de övriga medlemsländerna och ha euron som gemensam valuta.

Själv är jag frustrerad över att jag inte begriper frågeställningarna kring en eventuell anslutning till EMU och ilska över att de olika blocken inte har förmåga att få mig att förstå. Inte blir jag klokare av att läsa om olika åsikter eller vinklingar i dagspressen. Talar jag med vänner och bekanta om vägvalet slutar alltid diskussionerna i ett åsiktskaos – ofta beroende på att ingen riktigt vet vad som kommer att hända om vi väljer euron eller blir kvar med kronan i plånboken.

Att det är en oerhört viktig fråga som avgörs den 14 september måste vara ställt över alla tvivel. Men är det rätt att avgöra detta genom en folkomröstning. Kan det vara så illa att jag inte är ensam om att känna ångest och hjälplöshet inför valet av valsedel.

Tyvärr är det nog så att jag inte är ensam om att känna frustration. Från många håll kommer en förödande kritik mot det sätt som debatterna hittills skötts och den information det svenska folket fått från de olika grupperingarna via medierna.

Ulf Wallin är lektor vid journalisthögskolan i Göteborg. I en artikel i Göteborgs-Posten konstaterar han att många journalister är okunniga och troligtvis inte kan reda ut konsekvenserna av ett EMU-medlemskap. Det leder till att väljarna inte förstår något alls!

Men det är inte bara ämnets svårfattlighet som gör mig tveksam. Jag blir förvånad över hur i sig seriösa politiker gör sig skyldiga till ”praktgrodor” Vi kommer att minnas centerledaren Maud Olofssons jämförelse av EMU med Nazi-Tysklands stormaktsdrömmar under Adolf Hitlers tyranni eller varför inte miljöminister Lena Sommestads påstående om att det skulle födas färre barn i Sverige om vi anslöt oss till EMU. Jag tror också att en eller annan läsare höjde på ögonbrynen då de läste Maj Britt Theorins insändare i Aftonbladet med rubriken ”EMU är en kvinnofälla”.

Enligt Ulf Wallin är det ett omöjligt uppdrag att försöka förklara EMU för allmänheten och han tror därför inte på att pedagogiskt förklarande artiklar eller välformulerade politiker kommer att få väljarna att ta ställning. Dessutom finns det alltid en risk att väljarna blir uttröttade av för många artiklar i ämnet och att väljarna därför slutar att engagera sig. Efter kärnkraftsomröstningen kunde han konstatera att väljarna var mer informerade en månad före omröstningen än dagen innan valet. Det är istället så att den politiker man litar på i andra val, den politikers åsikt i EMU-frågan blir det som fäller avgörandet vilken valsedel som väljs.

Finns det då skäl att ifrågasätta folkomröstning som instrument för att avgöra denna viktiga fråga? Är det inte så att vi väljer politiker just i syfte att få fram kompetenta beslutsfattare som ska ha mandat att avgöra Sveriges framtid?

Min egen uppfattning är att vi skall behålla folkomröstningen som ett instrument att avgöra viktiga frågor men att kraven måste skärpas när det gäller informationen om konsekvenserna av de olika alternativ som väljaren ställs inför. EMU-debattens utformning år 2003 kommer säkert inför en framtida folkomröstning att hållas fram som ett varnande och kanske kostsamt exempel på hur fel det kan bli med en bristfällig information till väljarna.

Stockholm 2003-08-13

Peter Smedman



Land ska med lag byggas

Krönikor 2003 Posted on %AM, January 04 2007 01:04:09

När jag började läsa juridik vid Stockholms Universitet i början av sjuttiotalet fick vi lära oss den gamla sentensen att ”land skall med lag byggas”. En tolkning av uttrycket är att alla samhällsmedborgare skall veta vad som är rätt och vad som är fel. Tvekar man det minsta så finns ett urval av de viktigaste lagarna i det som allmänt kallas lagboken – en ”tegelsten” tjock som två av Stockholmsdelens telefonkataloger tryckt på tunt papper med lika stor text som i dessa och på ett språk som många gånger inte är förståeligt för gemene man.

Skämt åsido – vårt nuvarande samhälle är så komplicerat att även jurister har svårt att alltid veta vad som är rätt eller fel. Många gånger dyker jag själv på lagar som jag trodde inte fanns. Mycket rör självfallet det som kan kallas speciallagstiftning och berör ofta olika lagar kring den offentliga verksamheten och som knappast har intresse för allmänheten. Men vissa lagar är viktiga och berör oss alla på ett högst påtagligt sätt.

Det normala är att viktiga förändringar i lagstiftningen brukar träda i kraft antingen vid årsskiftet eller per den 1 juli varje år. Oftast får allmänheten kunskap om detta i någon notis i dagspressen eller något kortare inslag i radio eller TV. Praktiserande jurister får informationen via någon form av prenumeration på författningstexterna. Det märkliga är hur lite samhället gör för att upplysa allmänheten om viktiga lagförändringar!

Per den 1 juli i år har det skett en mycket viktig förändring i lagen om godtrosförvärv av lösöre. Bakom den styltiga rubriken finns regler om hur man skall få tillbaka saker som stulits från dig och som sedan återfunnits hos någon annan, som påstår att han köpt det i tron att säljaren/hälaren hade ”rent mjöl i påsen”. Tidigare var det i stort sett utsiktslöst att återfå din stulna cykel som du av tillfällighet hittat på grannens bakgård. Om han bara kunde visa att han köpt den av någon mindre nogräknad handlare var bevisläget hopplöst för dig att få tillbaka cykeln. I bästa fall kanske du kunde få köpa tillbaka cykeln av grannen för den billiga slant han hade betalat för den till hälaren.

Nu är läget helt annorlunda. Om du hittar din stulna cykel hos grannen har han skyldighet att lämna tillbaka den till dig utan ersättning. Om han i god tro köpt cykeln spelar ingen roll. Han får i så fall kräva den han köpt cykeln av på det han betalt – det är inte ditt bekymmer längre. Det viktiga är att kravet mot innehavaren av det stulna måste ske inom sex månader från det att man fått information om att denne har det stulna godset.

En följd av lagförändringen är vikten av att alltid begära kvitton eller liknande handlingar innan man beslutar sig för att köpa begagnad egendom. Redan före lagändringen var beviskraven hårda när det gällde köp av begagnade bilar men nu skärps kraven rörande försäljning av all lös egendom. Om du skall sälja något du inte vill behålla så gäller det med andra ord också att du skall kunna visa upp kvitton på hur du köpt egendomen.

En konsekvens är att hälare får det allt svårare att sälja stulna saker. Utöver lagändringen har polisen nyligen upprättat ett datasystem som innehåller uppgifter om stulet, upphittat och beslagtaget gods. Det gör det avsevärt lättare att söka och spåra stulna saker.

Men handen på hjärtat – visste du om detta redan?

Jag tror att det kommer ta tid innan denna viktiga lagförändring blir känd för allmänheten. Därför har medierna ett stort ansvar att föra ut informationen om vad som händer hos vår lagstiftande församling. Det är ju viktigt att både skurkar och ärliga människor får veta vad som nu gäller! Bättre lagar – som denna lagändring – samt bättre information ökar med andra ord rättssäkerheten!

Stockholm 2003-07-05

Peter Smedman



Kan det hända igen?

Krönikor 2003 Posted on %AM, January 04 2007 01:01:17

I min hand har jag bankföreningens senaste rapport som visar att utlåningen till hushållen bara ökar. Den största delen av lånen går till småhus. Denna typ av lån svarar för mer än 50 % av den totala utlåningen eller ca 640 miljarder kronor. Här är ökningstakten ca 9 % det senaste året. Snabbaste ökningstakten berör dock utlåning till bostadsrätter. Här är ökningstakten hela 26 % räknat per år och här har totalt ca 100 miljarder lånats ut. Samtidigt fortsätter räntorna att falla och är nere på rekordlåga nivåer. Bara under året har riksbanken sänkt den s.k. reporäntan från 4,25 % till 3,0 % för att stimulera hushållens köplust och företagens investeringsvilja.

För mig känns det oroande och tankarna går lätt tillbaka till slutet av åttiotalet då bankerna jagade presumtiva låntagare med lock och pock att låna mer pengar. Vem minns inte gamla Götabankens slagdänga om att man skulle springa benen av sig för att låna pengar hos banken. Det var bara att komma. En stor del av upplåningen gick då som nu till det egna hemmet, som gärna kunde vara lite lyxigare än som var tänkt. Boendekalkylen från mäklaren garanterade ju detta! Och ofta fick man ju dessutom ett topplån på det nya huset som kunde användas för att köpa ny bil!

Under min tid som VD på Ackordscentralen i Stockholm fick jag ta hand om en del av spillrorna från havererade fastighetsbolag när luften gick ur den svenska ekonomin och när huspriserna halverades på mycket kort tid. Vi startade också upp en s.k. skuldsaneringscentral för att ta hand om ekonomiskt utslagna familjer som fått sina hem utmätta till följd av bl.a. en skenande ränta och orimliga boendekostnader och där hemmen nästan tappat allt värde.

Visst finns det stora olikheter om man jämför dagens situation med den vi hade i slutet av åttiotalet och visst kan det tyckas att hushållen inte är lika sårbara som de var under den förra lågkonjunkturen. Och även om hushållen förlorat mycket pengar till följd av börskrisen så är situationen inte lika alarmerande som den var i slutet av åttiotalet. Det kan bl.a. framhållas att en stor del av lånen är boenderelaterade och går inte till ren konsumtion vilket var fallet under åttiotalets ”glada dagar”.

Men känsligheten hos de svenska hushållen är stor när det sker ekonomiska förändringar. Den typiska familjen lever på en ”marginalekonomi” som inte tål stora negativa förändringar. Och sådana händer tyvärr alltför ofta. Scenariot till den förra lågkonjunkturen var bl.a. Gulfkriget och en dåligt ”tajmad” skattereform som slog undan möjligheterna till de generösa ränteavdragen. Den nuvarande krisen kan härledas till bl.a. terrordåden den 11 september 2001 – svårförutsedda scenarion som på ett dramatiskt sätt förändrat de ekonomiska spelreglerna för alla.

Vad händer om vi drabbas av en ny oförväntad kris? Det kan gälla allt från dramatiska politiska eller ekonomiska förändringar i vår omvärld till att en förväntad högkonjunktur uteblir med ökad arbetslöshet som följd. Det kan snabbt innebära negativa konsekvenser som hushållen inte kalkylerat med.

Det finns därför skäl för bankerna att se över utlåningen till hushållen och m.a.o. ta sitt ansvar som kreditgivare i en samhällssituation som är föränderlig och ibland också oförutsebar.

2003-06-11

Peter Smedman



Återvändsgränden

Krönikor 2003 Posted on %AM, January 04 2007 01:00:00

Så har då regeringen med stödpartiernas hjälp lagt fast den kommande budgeten. Inbesparingar tycks vara ledstjärnan för regeringen och i mångt och mycket är det nog nödvändigt att se över nationens kostnader. Besparingarna beräknas uppgå till ca 11 miljarder kronor. Trots att svensk ekonomi tycks vara i förhållandevis gott skick jämfört med många andra länder inom EU är det uppenbart att det finns många orosmoln på himlen.

Kritiken mot regeringen för dess förslag att övervältra kostnaderna för den allt ökande sjukskrivningen på företagen har debatterats intensivt. Totalt skall 4 miljarder sparas. Tvivels utan finns det starka argument för den kritik som riktats från bl.a. Svenskt Näringsliv och Företagarna mot regeringens recept att få bukt med dessa problem. Vissa menar att förslaget innebär ett första steg mot en social nedmontering av det svenska välfärdssamhället.

Utöver osäkerheten kring kostnaderna för sjukskrivningar finns givetvis oron över följderna av kriget i Irak. Ett bistrare företagarklimat i både Europa och USA kan dra ned oss i en recession trots ett gynnsamt ränteläge.

Osäkra spelregler för företagen samt en orolig omvärld skapar urusla förutsättningar för tilltron till företagandet. Det är väl därför inte så konstigt att nyföretagandet gått ned på de flesta håll i landet – det lysande undantaget är Malmö där det är tydligt vilken positiv effekt Öresundsbron fått för denna region. Oron kring nyföretagandet märks också hos Patent- och registreringsverket, som fått in 13 procent färre ansökningar om nybildning av företag under de senaste två åren. I en jämförelse gjord av Näringsdepartementet förra året visas att Sverige har få egna företagare jämfört med andra OECD-länder och att bara var fjärde företagare är kvinna.

Utöver de nu aktuella problemen sitter Sverige på en ”tickande åldringsbomb”. Under de kommande fem åren kommer ca en halv miljon anställda inom den offentliga sektorn att pensioneras och ett stort antal företag kommer att försvinna då ägarna – huvudsakligen ”fyrtiotalister” – låter pensionera sig. Oförmånliga och krångliga skatteregler kring överlåtelse av företag kommer säkert bidra till att berörda företag kommer att försvinna i samband med att dess ägare når sin pensionsålder.

I ett längre perspektiv är situationen än mer alarmerande. I den senaste prognosen från Statistiska Centralbyrån kommer Sveriges befolkning år 2050 att uppgå till ca 10 miljoner jämfört med dagens ca 9 miljoner innevånare. Det som skrämmer är dock att antalet personer i arbetsför ålder – d.v.s. intervallet 20-64 år – endast kommer att öka marginellt samtidigt som vi kommer att få ca 0,9 milj. nya pensionärer. Nästan halva befolkningsökningen kommer att ske i åldrarna över åttio år och var fjärde svensk kommer att vara äldre än 65 år.

Trots dessa orossignaler är debatten om företagandets förutsättningar inte precis intensiv vilket måste anses som förvånande. Detta mot bakgrund av att småföretagen till stor del bär upp vårt välstånd och skall garantera den kommande välfärden och sysselsättningen.

Det verkar som om regeringen och många starka fackförbund fortfarande agerar som om Sveriges näringsliv skulle domineras av storföretag. Detta är ju helt fel! Trots att bilden av vårt näringsliv borde vara känd för de flesta är det – milt uttryckt – märkligt att inget konkret görs.

Begrunda denna statistik hämtad från NUTEKs hemsida. Den bygger på SCBs register år 2000 som redovisar totalt ca 527.000 företag i vårt land.

Företag med fler än 200 anställda utgör 0,2% av det totala antalet företag i Sverige

Företag med 20-199 anställda utgör 2% av det totala antalet företag i Sverige

Företag med 5-19 anställda utgör 7% av det totala antalet företag i Sverige

Företag med 1-4 anställda utgör 21% av det totala antalet företag i Sverige

Soloföretagare utgör 70% av det totala antalet företag i Sverige

Med NUTEKs vedertagna synsätt är således 99,8% av alla våra företag små!

Min egen uppfattning är att Sverige är på väg in i en återvändsgränd om inget radikalt görs snabbt för att förbättra förutsättningarna att driva företag i vårt land.

För min egen del anser jag att regeringen bör ta till sig de åsikter som framförts från Företagarna och Svenskt Näringsliv rörande hanteringen av de ökade kostnaderna för sjukskrivningar. De kan inte övervältras på företagen på det sätt regeringen föreslår.

Skattetrycket för småföretagarna måste lättas. Så vitt jag kan förstå delar näringsminister Leif Pagrotsky denna uppfattning men han menar samtidigt att det saknas ekonomiskt utrymme för en sådan sänkning. I motsats till honom anser jag att en skattesänkning kommer att stimulera företagandet och öka statens skatteintäkter!

Reglerna kring anställningsskydd måste bli mer flexibla. Trots vissa lättnader i de s.k. turordningsreglerna för småföretagen är idag många företagare rädda att anställa fler. Vi har fortfarande en alltför hög arbetslöshet i vårt land. Bättre regler medför att fler blir anställda!

Slutligen – avskaffa arvs- och gåvoskatten i samband med generationsskiften i småföretag. Detta förslag har tidigare lagts fram av NUTEKs generaldirektör Per-Ola Eriksson, som menar att tiotusentals svenska småföretag står inför generationsväxlingar under de närmsta tio åren. Annars kommer dessa företag att försvinna!

Stockholm 2003-04-06

Peter Smedman



Rådslaget

Krönikor 2003 Posted on %AM, January 04 2007 00:56:25

Framför mig ligger inbjudan till att delta i utfrågning och rådslag med den s.k. förtroendekommissionen. Denna har regeringen tillsatt för att utreda förtroendeskadliga företeelser i svenskt och internationellt näringsliv samt finna förslag på hur man skall förbättra förtroendet för näringslivet. Ordförande är tidigare finansministern Erik Åsbrink med den flitige pådrivaren Olle Rosander som kommissionens huvudsekreterare. Bakgrunden är givetvis ett antal skandaler inom och utom Sverige som t.ex. Enron, Andersen, bokföringssvindlerier, karteller och optionsavtal.

Behovet av en kommission motiveras bl.a. med att det är viktigt att allmänheten har ett förtroende för näringslivet. Ärlighet, förtroende och öppenhet är grundpelare i samhällsekonomin och väsentliga för investerares möjligheter att bedöma affärsmässigheten i olika verksamheter. Det sägs vidare att förtroendet för näringslivet är avgörande för företagens förmåga att skaffa kapital. Det påverkar enskilda människors arbete, sparande och pensioner och det påverkar också landets ekonomiska tillväxt.

Inbjudna att delta i rådslaget är företrädare för ett stort antal organisationer i vårt land spännande allt från Svenska Kyrkan, Svenska Amnesty till organisationer som Sveriges Advokatsamfund, Stockholmsbörsen m.fl. Dialogen mellan deltagarna och kommissionen sker huvudsakligen via Internet.

Det som kommit fram efter det första rådslaget är en grov inventering av förtroendeskadliga fenomen inom vårt näringsliv. Oskäligt höga löner och ersättningar till nyckelpersoner, släpphänt övervakning, kartellbildningar samt vänskapskorruption är några punkter som deltagarna i rådslaget ansåg vara graverande. Men åsikterna om vilka punkter som var väsentliga varierade mycket och rörde allt från rent brottsliga företeelser som bedrägeri och bokföringsbrott till frågor om etik och maktbalans mellan ägare och styrelser.

Jag tycker att det är bra att regeringen tar detta initiativ. Det måste anses uppenbart att behovet av väl förankrade normer både får en större tyngd i vårt samhälle samtidigt som debatten vidgas till att omfatta fler frågor med olika dimensioner.

Med detta som bakgrund blir jag förvånad när jag får läsa i dagspressen att Ericssons ordförande Michael Treschow skall få ca 11 miljoner kronor i extra bonus för utfört arbete åren 2002-2003. Samtidigt sker det en hårdhänt avveckling av tusentals anställda till följd av att bolagets förluster är astronomiska.

Ericssonaktien är vid sidan av Teliaaktien den mest populära ”folkaktien” Den har nu tappat i stort sett allt värde. Enligt en framräkning av Dagens Industri har den under de tre senaste åren gått ned i värde med 96,5 procent. För tre år sedan var kursen ca 900 kronor – vilket motsvarar ca 160 kronor i dagens kurs korrigerat för nyemission. I dag närmar sig börskursen priset på en tombolalott eller ca fem kronor.

Självfallet har detta kursras ingen direkt koppling till Ericssons utställda förmåner till olika befattningshavare men det förbättrar inte förutsättningarna för att återskapa förtroendet för Ericssonaktien eller för börsen hos framför allt småspararna. Därför är det ett olyckligt förslag som Ericssons nomineringskommitté offentliggjort. Det visar också på hur nödvändigt det är att tillsätta en kommission att granska vårt näringsliv och dess spelregler.

2003-03-09

Peter Smedman



Den nya inkassobyrån

Krönikor 2003 Posted on %AM, January 04 2007 00:54:50

Ansökningarna om betalningsförelägganden ökar kraftigt hos kronofogdemyndigheterna. Under förra året inkom cirka 662 000 ansökningar om betalningsförelägganden till landets kronofogdar. Enligt SVT:s Aktuellt är detta en ökning med 25 procent sedan år 1999.

Kort kan sägas att kronofogdemyndigheterna både bevakar statens olika krav och fungerar som en slags domstol när det gäller krav från företag och privatpersoner. Praxis är att framför allt företagen i första hand vänder sig till en inkassobyrå när man inte får betalt. Först när detta inte ger resultat går ärendet vidare till kronofogdemyndigheten.

Nu är det uppenbart att inkassobolagen skyndar på processen genom att överlämna ärendet vidare till kronofogden efter bara en påminnelse. Misstanken finns att kronofogdarna kommit att ta över en del av det traditionella inkassoarbetet och blivit en delvis skattefinansierad inkassobyrå. Men den kraftiga ärendeökningen hos kronofogdarna beror nog också på att allt fler företag har det besvärligare och att många löntagare inte klarar av sin privatekonomi.

Mönstret är inte nytt och under min tid som chef för Ackordscentralen i Stockholm föreslog jag en privatisering av den del av kronofogdarnas verksamhet som berörde enskilda fordringsägares krav. Mitt motiv var då att systemet missbrukades på olika sätt och att vi skattebetalare fick betala onödigt mycket för detta.

Det verkar också som om delar av vårt näringsliv inte bryr sig om skrämselfaktorn att hamna hos kronofogdemyndigheten utan accepterar betalningsanmärkningar som ett led att tvinga svaga leverantörer till tuffare kreditvillkor. Många leverantörer vågar därför inte gå vidare till kronofogden vid uteblivna betalningar från den kund man är beroende av.

Vissa branscher är uppenbarligen överrepresenterade i detta avseende när det gäller s.k. enskilda mål hos kronofogdemyndigheterna. I första hand tänker jag på byggbranschen som aldrig tycks bli bättre och där många starka byggbolag närmast hänsynslöst utnyttjar sin maktposition mot svaga underleverantörer. Det är över 10 år sedan som jag som VD vid Ackordscentralen i Stockholm uppmärksammade byggbolagens dåliga betalningsmoral och jag utlovades bättring. Det tycks dock som ränderna inte går ur då dessa fortfarande ofta förekommer hos kronofogden enligt Aftonbladet, som uppmärksammat byggbolagens dåliga betalningsmoral.

Men det är inte bara underleverantörerna i byggbranschen som är utsatta. I många andra branscher pressas framför allt de små underleverantörerna till orimligt långa kredittider. I bilindustrin har många underleverantörer tvingats acceptera avsevärt längre krediter än 30 dagar och det finns risk att detta leder till ökat antal konkurser.

Visst är det riskfullt och kanske principiellt felaktigt att lagstiftningsvägen söka skydda småföretag mot dessa ”övergrepp” men kan inte näringslivet själv hantera problemen på ett effektivt och moraliskt sätt måste vi få lagregler för att förhindra maktmissbruk utanför gängse konkurrensnormer. Efter alla debatter kring påstådda kartellbildningar i många branscher är det hög tid att sätta etik och moral i högsäte hos storföretagen även i detta avseende.

2003-01-11

Peter Smedman