Värmen har försvunnit och vi går mot höst. Det verkar som även de ekonomiska signalerna indikerar bistrare klimat. Det är bara DN:s bostadsbilaga – snart lika tjock som en telefonkatalog – som ger läsarna hopp om att köpfesten fortfarande pågår.

Mina illavarslande farhågor grundar sig på de nya AMS-siffrorna, som visar att arbetslösheten fortsätter att öka i vårt land. Siffrorna är dystra. I slutet på förra månaden var 263.000 svenskar inskrivna på arbetsförmedlingen. De långtidsarbetslösa blir allt fler och situationen för arbetslös ungdom har kraftigt försämrats. Idag saknar 73.000 ungdomar mellan 18 och 24 år arbete. Det är ofattbart höga tal som nästan förblindar och gör det svårt att inse vidden av denna problematik.

Utöver detta märks nu att industrikonjunkturen försvagas. Den högkonjunktur vi passerat har haft den märkliga egenskapen att den inte befrämjat sysselsättningen. Företagen har gått på högtryck med god lönsamhet. Effektivitetskraven har varit drivmotorn och då har sysselsättningen kommit i andra hand.

Det märkliga är att våra politiker – oavsett partitillhörighet – missat chansen att vända arbetslöshetssiffrorna när tillfälle fanns. Tala om att ”missa tåget”! Man kan med fog ifrågasätta om våra politiker har den rätta kompetensen att förändra situationen för de arbetslösa och skapa tillväxt i vårt land. Det talas för mycket men sker för lite konkreta åtgärder för att förbättra läget i vår nation.

Nu är det nog för sent att göra något åt situationen. Industrikonjunkturen är på väg nedåt med en minskad ordervolym främst för de större företagen. Nedgången gäller både på export och på den svenska hemmamarknaden. Allt detta framgår med skrämmande tydlighet i Teknikföretagens konjunkturbarometer för tredje kvartalet. Därför kommer inte arbetslösheten att minska utan vi kommer troligtvis att få än fler arbetslösa. Vad som också känns oroande är att de utländska investerarna vänt Sverige ryggen. Inga större satsningar görs av utländska investerare vilket också medför tappade arbetstillfällen.

Det skall dock inskjutas att Konjunkturinstitutet är lite mer optimistiskt beträffande den svenska ekonomin. Här pekar man på investeringarna i byggbranschen och hushållens fortsatt höga konsumtion som drivkraft i vår ekonomi.

Själv känner jag stark oro inför framtiden och tror på att vi går en mycket kall höst till mötes. Oron bottnar i bankernas fortsatt höga utlåningstakt till hushållen – med ”säkerhetsbefriade” lån som den nya konsumentanpassade lånemodellen samtidigt som sysselsättningen går ned. Hög lånebelastad privatkonsumtion är i det långa loppet aldrig en bra dragkraft för en ekonomi – inte ens den svenska. Men framför allt bekymras jag över vad som händer i USA och Tyskland – Sveriges viktigaste handelspartners.

USA genomgår finansiella våndor efter naturkatastroferna i de södra delstaterna. Minskad egen produktion av olja i kombination med den instabila oljemarknaden har drivit upp råoljepriserna till rekordnivåer. Bensinpriserna är i USA så pass höga att det kan komma att påverka den amerikanska ekonomin negativt med risk för att vår export dit får sig ett avbräck.

I Tyskland sker det nu nyval till parlamentet. För första gången harr en kvinnlig kandidat chans att väljas till kansler – Angela Merkel – född och uppväxt i ett prästhem i forna DDR. Om hon blir vald tar hon över en nation som genomgår ett ”stålbad” vad gäller sparreformer. Idag finns c:a fem miljoner arbetslösa och den offentliga ekonomin har stora problem – framför allt i de östra delarna av Tyskland som var det forna DDR. Där är arbetslösheten upp emot tjugo procent! Den tyska exportmarknaden går dock mycket bra tack vare hårda rationaliseringar och nedskärningar i antalet anställda. Däremot har den tyska detaljhandeln har stora problem. En fortsatt instabil tysk ekonomi med minskad konsumtion i kombination med en effektiv exportindustri slår hårt mot den svenska ekonomin.

USA och Tyskland är våra viktigaste handelspartners. Om ekonomierna i dessa två ”lokomotiv” tappar kraft riskerar den svenska ekonomin att hamna i en lågkonjunktur som inte står långt efter det som hände i början av nittiotalet. Jag tror tyvärr att detta scenario inte är orealistiskt. Och om så skulle ske tror jag inte att vår beredskap att hantera en ny kris har förbättrats nämnvärt sedan dess. Vi tycks tydligen aldrig lära oss av våra tidigare dyrköpta erfarenheter.

2005-09-11

Peter Smedman