I dagarna har medierna belyst hur illa staten sköter sina affärsdrivande verk. Dessa ”organ” arbetar med myndighetsstatus men konkurrerar många gånger med det privata näringslivet. Jag har framför allt kommit i kontakt med Vägverket under en relativt stor företagsrekonstruktion och där misslyckandet delvis sammanhängde med att bolaget ifråga inte kunde få gehör för sina krav gent emot Vägverket. Det är därför glädjande att medierna nu lyfter fram de statliga affärsdrivande bolagens dåliga betalningsmoral som uppenbarligen skadar många företag.

Jag kan inte låta bli att uttrycka min förvåning att affärsdrivande verk som t.ex. Vägverket får bedriva den verksamhet som nu sker. I en och samma skepnad agerar Vägverket myndighet, konkurrerande entreprenör och beställare. Ibland kallar man sig för Vägverket och utövar betydande makt som myndighet. Ibland kallar man sig för Vägverket Produktion och konkurrerar med andra entreprenörer. Ibland fungerar man som underentreprenör. Ibland förekommer det att Vägverket upphandlar uppdrag hos Vägverket produktion! I samtliga fall är det fråga om en och samma juridiska person. Konsekvenserna blir ibland absurda.

Men Vägverket är framför allt en mycket stor beställare i en bransch som omsätter c:a 6 miljarder kronor årligen.

Vägverket blev under förra året indraget i det s.k. asfaltskartellmålet. Konkurrensverket anklagade i detta mål ett antal byggföretag – inklusive Vägverket – för kartellverksamhet. Det rörde sig här om betydande belopp eller c:a 1,2 miljarder kronor som kunde utgå i s.k. konkurrensskadeavgifter om Konkurrensverkets misstankar kunde styrkas.

Dock kunde de anklagade bolagen invända att konkurrenslagen inte var tillämplig eftersom Vägverket fanns med både som köpare och säljare i många av de upphandlingar som Konkurrensverket tagit med i sin stämning.

Tingsrätten gillade dock inte detta synsätt och ansåg att Vägverket som kund och Vägverket som entreprenör inte var liktydigt och banade väg för Konkurrensverkets talan.

Tingsrättens s.k. mellandom har dock överklagats till Marknadsdomstolen. Om denna kommer fram till ett annat beslut finns det risk för att ”fifflet” kan sopas under mattan beroende på juridiska finter och den märkliga konstruktion Vägverket utgör.

Turerna kring dessa misstankar blir inte lustigare av att Vägverket dokumenterat sig som en aktör med dålig betalningsmoral. Av kontrollerade myndigheter har Vägverket de flesta betalningsanmärkningarna eller c:a femtio st. Några avser betydande belopp men det finns också uppseende många små fordringsbelopp där man kan ifrågasätta hur en statlig myndighet kan tillåta sig en sådan exponering!

Det beklagliga är att det uppenbarligen bara är ”toppen av ett isberg” som vi ser i kronofogdens register. Många kunder vågar inte stämma Vägverket eftersom man fruktar att inte få nya beställningar eller godkännas som entreprenör. Då tiger man istället och låter de egna kreditgivarna bli lidande.

Mitt synsätt delas av Hans de Geer, professor i företagsetik vid Stockholms Handelshögskola. I ett inslag i Sveriges Radio helt nyligen menade han bl.a. att samhället borde kräva ”nolltolerans” vad gäller statliga organs bristande betalningsmoral – d.v.s. att betalningsanmärkningar inte borde få förekomma hos myndigheter mot bakgrund av den makt de har.

Min uppfattning är helt klar. Vi ska inte ha affärsdrivande verk eller myndigheter som sammanblandar sina roller och skadar vårt näringsliv. Det är upprörande att våra politiker tillåtit denna verksamhet så länge. Receptet är enkelt. Skilj på myndighet och affärsdrivande verksamhet med vattentäta skott. Det är det enda sättet att skapa trovärdiga relationer mellan myndigheter och vårt näringsliv.

Stockholm 2004-05-18

Peter Smedman