Debatterna har avlöst varandra kring svikna pensionslöften och krav om att vi skall arbeta längre. Bakgrunden är att de äldre medborgarna blir allt fler och att samhället inte har förmåga att föryngra sig genom ökat barnafödande. Situationen blir inte märkbart bättre genom invandring. Vi sitter därför i en ekonomisk rävsax som våra politiker för länge sedan borde ha insett. Situationen kan cyniskt beskrivas som att den samhällsoptimala pensionsåldern borde infalla vid 78 års ålder – d.v.s. ungefär vid den ålder då den genomsnittlige svenska mannen slutar sitt liv. Jag känner både förundran och vrede när jag hör hur våra politiker predikar om livskvaliteten i fortsatt arbete in i den sena ålderdomen.

Redan Gunnar och Alva Myrdahl pekade på de problem som uppstår i ett samhälle med låga födelsetal. Men våra politiker tycks inte ha förstått det mest fundamentala i att trygga samhällstillväxten där en positiv befolkningsutveckling utgör en viktig hörnsten.

Jag har nyligen läst Thomas Lindhs och Mats Johanssons expertrapport rörande Sveriges befolkningsutveckling och dess påverkan på den framtida ekonomin i vårt land. Rapporten har skrivits på uppdrag av den parlamentariska äldreberedningen SENIOR 2005. Författarnas slutsatser är skrämmande. De kommer fram till att om tjugo år kommer den svenska ekonomin att befinna sig i en ganska prekär situation med låg tillväxt, lågt sparande, budgetunderskott och förmodligen också bytesbalansunderskott.

Hur har man egentligen tänkt sig att det framtida samhället ska se ut. Hur skall vi tolka signalerna om att äldre skall förändra sina livsvillkor och närmast betrakta pensionen som en belastning som går att undvika genom fortsatt hårt arbete?

Situationen i Sverige återfinns i de flesta europeiska länderna. Men det förringar inte den kritik som måste framföras till våra folkvalda om hur vårt samhälle skall kunna leva vidare med än bättre levnadsvillkor för kommande generationer medborgare.

Och ändå är det få som reagerar. Vi borde redan i samband med pensionsreformen ha dragit åt oss öronen när vi hörde hur samstämmiga de politiska partierna var om denna reform med ett för alla okänt resultat rörande beloppen i våra framtida pensionsutbetalningar.

Jag minns de gamla valaffischerna från Socialdemokraterna som skrek ut att det var bra att ge den pensionerade arbetaren en medalj men mycket bättre att ge honom en rejäl pension. Nu väntas varken det ena eller det andra och vi kan vara på väg in i ett framtida kaos

Nej – nu krävs det skärpning rörande våra livsvärderingar och ett omtänk om hur det svenska samhället ska få finns kvar om tjugo år! Men det krävs antagligen också ett generationsskifte bland våra ledande politiker för att få ordning på välfärd, tillväxt och trygghet för kommande generationer.

Våra nuvarande pensionärer får tyvärr vara beredda på att betala ett allt högre pris i form av minskad välfärd orsakad av den politiska inkompetensen att föra Sverige på rätt väg. Men bättre sent än aldrig!

Stockholm 2003-11-06

Peter Smedman