Framför mig ligger inbjudan till att delta i utfrågning och rådslag med den s.k. förtroendekommissionen. Denna har regeringen tillsatt för att utreda förtroendeskadliga företeelser i svenskt och internationellt näringsliv samt finna förslag på hur man skall förbättra förtroendet för näringslivet. Ordförande är tidigare finansministern Erik Åsbrink med den flitige pådrivaren Olle Rosander som kommissionens huvudsekreterare. Bakgrunden är givetvis ett antal skandaler inom och utom Sverige som t.ex. Enron, Andersen, bokföringssvindlerier, karteller och optionsavtal.

Behovet av en kommission motiveras bl.a. med att det är viktigt att allmänheten har ett förtroende för näringslivet. Ärlighet, förtroende och öppenhet är grundpelare i samhällsekonomin och väsentliga för investerares möjligheter att bedöma affärsmässigheten i olika verksamheter. Det sägs vidare att förtroendet för näringslivet är avgörande för företagens förmåga att skaffa kapital. Det påverkar enskilda människors arbete, sparande och pensioner och det påverkar också landets ekonomiska tillväxt.

Inbjudna att delta i rådslaget är företrädare för ett stort antal organisationer i vårt land spännande allt från Svenska Kyrkan, Svenska Amnesty till organisationer som Sveriges Advokatsamfund, Stockholmsbörsen m.fl. Dialogen mellan deltagarna och kommissionen sker huvudsakligen via Internet.

Det som kommit fram efter det första rådslaget är en grov inventering av förtroendeskadliga fenomen inom vårt näringsliv. Oskäligt höga löner och ersättningar till nyckelpersoner, släpphänt övervakning, kartellbildningar samt vänskapskorruption är några punkter som deltagarna i rådslaget ansåg vara graverande. Men åsikterna om vilka punkter som var väsentliga varierade mycket och rörde allt från rent brottsliga företeelser som bedrägeri och bokföringsbrott till frågor om etik och maktbalans mellan ägare och styrelser.

Jag tycker att det är bra att regeringen tar detta initiativ. Det måste anses uppenbart att behovet av väl förankrade normer både får en större tyngd i vårt samhälle samtidigt som debatten vidgas till att omfatta fler frågor med olika dimensioner.

Med detta som bakgrund blir jag förvånad när jag får läsa i dagspressen att Ericssons ordförande Michael Treschow skall få ca 11 miljoner kronor i extra bonus för utfört arbete åren 2002-2003. Samtidigt sker det en hårdhänt avveckling av tusentals anställda till följd av att bolagets förluster är astronomiska.

Ericssonaktien är vid sidan av Teliaaktien den mest populära ”folkaktien” Den har nu tappat i stort sett allt värde. Enligt en framräkning av Dagens Industri har den under de tre senaste åren gått ned i värde med 96,5 procent. För tre år sedan var kursen ca 900 kronor – vilket motsvarar ca 160 kronor i dagens kurs korrigerat för nyemission. I dag närmar sig börskursen priset på en tombolalott eller ca fem kronor.

Självfallet har detta kursras ingen direkt koppling till Ericssons utställda förmåner till olika befattningshavare men det förbättrar inte förutsättningarna för att återskapa förtroendet för Ericssonaktien eller för börsen hos framför allt småspararna. Därför är det ett olyckligt förslag som Ericssons nomineringskommitté offentliggjort. Det visar också på hur nödvändigt det är att tillsätta en kommission att granska vårt näringsliv och dess spelregler.

2003-03-09

Peter Smedman