Våren har kommit sent men jag och familjen packade ihop våra nödvändigaste saker för att stanna en vecka på landet. För oss är det Arkösund – c:a fem mil rakt öster från Norrköping. Platsen var ursprungligen ett litet fiskesamhälle men där fiskenäringen mer eller mindre dött ut. Istället livnär sig Arkösund på turism och annat småföretagande i begränsad omfattning. Totalt finns c:a 160 bofasta innevånare och ett fåtal företag. Befolkningsmängden mångdubblas dock under sommarmånaderna.

Mina första barndomsbilder av ”landet” var de två livsmedelsbutikerna, posten, banken och järnvägsstationen. Arkösund hade också tre småbåtsvarv. Men allt detta är historia. En del verksamheter har ersatts av bättre alternativ. Idag har vi t.ex. bra bussförbindelser som fullgott alternativ till den nedlagda smalspåriga järnvägen.

Dock har mycket försämrats under åren trots att Arkösund blivit alltmer attraktivt som sommarparadis med tomtpriser som kan mäta sig med Stockholms kustområden. Den krympande andelen bofasta och de få företag som finns kvar i Arkösund med omnejd kämpar för att överleva under övrig tid av året då sommargästerna flyttat till stan.

Men landet är för mig och familjen en gudagåva och för att få möjlighet att stanna lite längre tog jag med mig lite arbete från kontoret. Det är underbart att kunna sitta och sköta en del av yrkesverksamheten i denna härliga miljö. Efter att jag slutfört det jag skulle var det bara att åka över till fastlandet med dagens postskörd. Men där kom kallsupen! Eftermiddagstömningen av brevlådan hade upphört liksom all tömning under helgtid. Om jag ville ha iväg ett angeläget brev snabbt var det bara att sätta sig i bilen till närmaste centralort tre mil bort. Annars var det bara att acceptera nyordningen och räkna med c:a två dagars ”normal” postbefordran om den kvarvarande brevlådan i Arkösund skulle nyttjas eller i bästa fall fyra dagar om breven kom på lådan en fredagseftermiddag.

Situationen i glesbygdssamhället Arkösund är inte på något sätt unikt. Eländet började under den borgerliga maktperioden då Postens service började degraderas och nedrustningen har sedan fortsatt under den senaste socialdemokratiska maktperioden. Postkontor efter postkontor lades ned och hårdast drabbat är glesbygden –d.v.s. en mycket stor del av vårt land berördes av nedmonteringarna.

Lantbrevbärarsystemet och samarbetet med lanthandlarna och annan lokal affärsverksamhet har delvis kunnat ersätta bortrationaliseringen av postkontoren men fortfarande saknar en stor del av glesbygden det vi storstadsbor upplever som en självklarhet – nämligen att snabbt och lättillgängligt kunna skicka och ta emot post.

Våra naiva politiker tycks tro att Internet och modern telekommunikation kan ersätta ett effektivt postsystem. Det verkar som om de tror att t.ex. reservdelar till en båtmotor kan skickas i datorn över Internet. Med detta synsätt är det inte så märkligt att alltför få företag startas i glesbygden. Vem vill över huvud taget satsa på ett företagande i glesbygd nu på 2000-talet med en postlogistik jämförbar med den vi hade på 1800-talet?

Sverige är i stort ett glesbygdssamhälle som dessutom ligger långt bort från de viktiga handelspartnerna i Centraleuropa. Utflyttningen av företag från Sverige har i många fall grundats på de dåliga förutsättningarna vårt land har när det gäller transportavstånd och andra bristande förutsättningar för friktionsfri varubefordran. Om vi skall hänga med i konkurrensen och utveckla vårt land så att vi inte förlorar fler företag och får fler arbetslösa så måste vi tänka om när det gäller hur postsystemet i Sverige skall fungera. Målsättningen måste ju vara att realistisk förändra glesbygdsföretagandet till det bättre och skapa förutsättningar för fler arbetstillfällen i glesbygden. Ett effektivt postsystem är en grundförutsättning för tillväxt och välfärd. Att det skall vara så svårt att förstå?

2006-04-17

Peter Smedman