Så fick vi då äntligen ett regeringsskifte – unikt i många avseenden. Vad som känns bra – och också unikt – är att regimskiftet skedde i ett läge då den svenska ekonomin är så stark med en tillväxt om c:a fyra procent. För en ny regering är detta en ”drömstart” att få börja reformarbetet från en så stark ekonomisk plattform. Främst gäller det att få fart på sysselsättningen. Den nuvarande situationen med över en miljon medborgare i arbetsför ålder i utanförskap – d.v.s som är uteslutna från arbetsmarknaden och är beroende av olika offentliga ersättningssystem för sin försörjning – är helt oacceptabel. Framför allt måste en del av den c:a halva miljonen förtidspensionerade lockas tillbaka till arbetsmarknaden.

Men problemen att förbättra sysselsättningen är betydande. I en tänkvärd analys av den förre LO-utredaren Jan Edling införd i Aftonbladet straxt före valet konstaterar han att vägen till högre sysselsättning inte är lätt att hitta. Andelen av vår befolkning i åldersspannet 20-64 år uppgår till 59 procent av befolkningen. Endast Grekland, Nya Zeeland och Irland har en lägre andel. Fundera lite på en av hans många slutsatser – idag måste varje arbetsför person i Sverige inte bara försörja sig själv utan också ytterligare 1,2 personer som är barn, äldre eller arbetslösa i arbetsför ålder! I Sveriges fall är det också så att allt fler blir äldre och ramlar utanför arbetsmarknaden varför bördan för varje arbetande medborgare blir allt högre. Han konstaterar vidare att storföretagen inte kommer att bidra till ökad sysselsättning i Sverige. Därför måste satsningen ske på de små och medelstora företagen.

Under en kort tid efter det att jag lämnat Ackordscentralen var jag koncernchef i statliga Almi Företagspartner. Ett av Almis syften är att låna ut riskbenägna pengar till framför allt småföretagen för att få bättre fart på företagandet i vårt land. Men jag hade också ett viktigt budskap till denna målgrupp – våga växa och bli större. Men det var – och är fortfarande – lättare sagt än gjort. De personliga riskerna som småföretagarna tar när de anställer fler för att expandera är betydande varför få vågar ta det steget.

Den nya borgerliga regeringen måste omgående infria sina löften att lätta på arbetsgivaravgifterna då man anställer unga eller personer som går tillbaka från en förtidspensionering. Men jag tror inte detta räcker. Skattetrycket på småföretagen måste ned ordentligt om det ska finnas förutsättningar för tillväxt. Jag tror också att det är viktigt att våga ta ställning till betydande förändringar i vårt skattesystem – det måste löna sig att arbeta och företagare måste bli premierade om de vågar ta risker med nyetableringar och nyanställningar.

Själv tror jag inte på att småföretagande kommer att frälsa Sverige. Min uppfattning är att alla inte är skapta till företagsledare. Jag tror att framtiden ligger i att skapa fler medelstora företag. Den lättaste vägen är åter igen mantrat från min Almitid – våga växa. Därför bör siktet också vara inställt på att gynna småföretagen när de vågar ta steget att expandera. Jag tror att detta är en nödvändighet om vi ska kunna öka sysselsättningen.

Lika nödvändigt är det att den nya regeringen tar tag i integrationsfrågorna på ett kraftfullt sätt. Vi har i våra medborgare med invandrarbakgrund en misshandlad och eftersatt resurs med en enorm outnyttjad potential att bidra till vår välfärd. Det vi nu hittills skapat är invandrargetton med hög arbetslöshet och stor social utslagning och kriminalitet. Ett av många typfall är det en gång så rika Landskrona som har förfallit efter varvsdöden och andra företagsnedläggelser. Staden har nu stora sociala problem och hög kriminalitet. En alltför stor andel av befolkningen saknar sysselsättning och invandrarfientliga grupper firar politiska framgångar efter det att det socialdemokratiska styret kapitulerat. Detta borde vara en kraftig väckarklocka för den nya regeringen – så vill vi inte ha det!

Stockholm 2006-09-18

Peter Smedman