Debatten har varit intensiv när det gäller den svenska kriminalvården efter de spektakulära rymningarna från Hall- och Norrtäljeanstalterna. Uppenbarligen fungerar inte de svenska fångvårdsanstalterna på ett tillfredsställande sätt. Beklagligtvis tycks mycket av fokus riktas mot justitieminister Thomas Bodström och hans eventuella framtid som justitieminister och inte på vad som krävs för att vi ska få en fångvård som inte bara handlar om internering utan också om vård och rehabilitering till ett normalt liv för den intagne efter avtjänat straff.

Få torde vara omedvetna om de problem som finns på våra anstalter. Om – mot förmodan – någon inte kände till hur illa det står till så kunde man bli obehagligt påmind om detta i en artikel i Aftonbladet helt nyligen. Frilansjournalisten Louise Cederlöf och fotografen Fredrik Persson fick vistas fritt hos fångarna på Mariefredsanstalten. Det är en sluten anstalt med inriktning på unga kriminella med i många fall allvarliga drogmissbruk. Det är en tröstlös miljö som redovisas där uppenbarligen också psykiskt sjuka fångar tvingas vara. En av många chockerande bilder var att de flesta intagna regelbundet missbrukade narkotika inne på anstalten. Det var enkelt att få tillgång till narkotika och andra droger och missbruket skedde öppet inför vårdarnas ögon. När man läst artikeln kommer man osökt att undra om det inte är en medveten ”fångvårdspolitik” att ha knark på anstalterna i lugnande syfte för att lättare kunna hantera de intagna.

Vård är ett begrepp som saknar mening och de flesta uppger att de kommer att begå nya och grövre brott när de kommer ut. Detta är heller inget tomt prat. Statistiken visar att så sker. Närmare nittio procent av de unga intagna narkotikabrottslingarna begår nya brott inom en treårsperiod från utskrivningen. Och de är då regelmässigt i sämre fysiskt och psykiskt skick vid utskrivningen jämfört med när de togs in för anstaltsbehandling.

Ändå så tycks debatten mer handla om säkerheten på anstalterna och inte om hur man ska kunna genomföra en kriminalvård värd namnet. Ordningen på anstalterna borde vara ett relativt enklare problem att lösa jämfört med vårdproblematiken. Man kan studera den finska fångvården som ur säkerhetsperspektiv är långt effektivare än den svenska. Dock är de finska fångvårdsvakterna i många fall beväpnade till skillnad från de svenska kollegorna. Detta är kanske en fråga att diskutera mot bakgrund av hur ofta vapen förekommer inne på anstalterna hos de intagna.

Men på något sätt måste ifrågasätta vad vi vill uppnå med vår fångvård. Som läget nu är riskerar våra fängelser att bli överfulla av fångar som i många fall borde behandlas på en psykiatrisk vårdavdelning. Men den svenska modellen att i stort sett lägga ned psykvården i vårt land har fått den kusliga effekten att fängelserna blir uppsamlingsplats för psykiskt sjuka kriminella. Priset i form av ökad kriminalitet och våld i vårt samhälle får vi alla vara med att betala. Och prislappen blir bara högre och högre.

Det är därför hög tid att på allvar se över den svenska fångvården. En del i en framtida lösning ligger i en återuppbyggnad av den svenska psykvården. Även om kostnaden kommer att vara betydande för denna nysatsning så är det ändå uppenbart att kostnaderna för samhället – och enskilda – blir högre om inget görs.

Stockholm 2004-08-15

Peter Smedman