Så har vi genomlidit valprocessen kring valet till Europaparlamentet. Kluvenheten hos våra politiker har varit påtaglig. Ibland har jag tyckt att statsministerns höftoperation och diskussionerna om kompetensen hos tänkbara ”statsministervikarier” haft större nyhetsvärde för allmänheten. Inte kanske så uppseendeväckande att bara 37% deltog i valet. Och jag känner ilska inombords när jag lyssnar på politikernas egna analyser av sina ”framgångar”. Det är kommentarer fyllda av självgodhet och många gånger ett oförstående till det låga valresultatet.

Mindre sägs om det katastrofalt låga valresultatet. Jag tycker att den tydligaste kritiken kom från Anders Wijkman (kd) som menade att mycket av hans tidigare arbete gått ut på att föra fram demokratins spelregler hos befolkningen i u-länderna. Vad skulle dessa tro om de fick reda på att bara 37% deltog i en demokratisk valprocess i ”föregångslandet” Sverige undrade han självkritiskt.

Ilskan blir större hos mig när jag sedan lyssnade på ett stort antal intervjuer med röstberättigade som med mer eller mindre samma budskap förklarade varför man inte skulle utnyttja sin rätt att rösta. Okunskap om vad valet gällde hördes genomgående som det huvudsakliga skälet att avstå från att rösta. Outtalat finns nog också ett stigande ”politikerförakt” som fått sin grogrund i mygel och korruptionsskandaler inom EU.

Och vilken legitimitet skall vi ge ett val där nästan bara var tredje röstberättigad avgett sin syn. Skall dessa engagerade fåtal få bestämma över en majoritet ”soffliggare”. Eller ska vi föra in regler om att ett val endast blir giltigt om röstdeltagandet når upp till en viss minimigräns – t.ex. 50%. I vissa länder finns sådana valregler ofta kombinerade med skyldighet för medborgarna att gå till valurnorna. Eller skall vi begränsa valprocessen till frågor som uppenbart berör och engagerar väljarna.

I Dagens Nyheter för Peter Esaisson, professor i statsvetenskap, fram tanken om att istället rösta om regeringsmakten i EU, t.ex. om EU-kommissionens sammansättning. Frågan om den direkta maktutövningen skulle engagera fler väljare. Det skulle dock kräva att EU blev mer överstatligt. Esaissson påstår dock inte att han eller det svenska folket vill ha det så. Men okunskapen om EU är stor och om människor inte tror att de kan påverka så röstar de inte.

Från olika politikerhåll förs också tanken fram om att låta riksdagen utse ledamöterna till Europaparlamentet. På så sätt skulle man slippa fler pinsamma röstresultat från oengagerade väljare. Att tanken om direktdemokrati försvinner genom detta är tydligen inte lika viktigt.

Min egen slutsats är att våra politiker har väljarna bakom sig – mycket långt bakom sig. Görs inget radikalt för att skapa politisk medvetenhet hos de röstberättigade så står demokratin på spel.

Stockholm 2004-06-15

Peter Smedman