Det är i slutet på sextiotalet. Min pappa kom hem med askgrått ansikte. Bankernas kreditrestriktioner hade slagit till igen på regeringens direktiv. Nödvändiga ombyggnader av fastigheten fick skjutas på framtiden. Men det räckte inte. En del av den utnyttjade checkräkningskrediten skulle återbetalas i enlighet med de nya direktiven från bankvärlden och vår familj fick dra åt svångremmen ordentligt.

Åren gick och tiderna förändrades radikalt efter det att kreditrestriktionerna försvann efter avregleringen. Köpfest och rekordinflation var ett par av inslagen i den ”sörja” som ledde fram till en av de värsta finansiella kriser Sverige genomlevt i modern tid i början av nittiotalet. Så kom devalveringen av kronan, värnskatten, efterklokheten och en försiktig finanspolitik med sikte på att lätta nationens enorma skuldbörda. Men vad hände sedan.

De första signalerna om lösare tyglar såg vi redan i slutet av nittiotalet och i början av detta sekel tycks köpfesten ha kommit igång igen. Ånyo är det den privata konsumtionen som börjar överstegra med hjälp av lånade pengar. Denna gång har vi dock inget inflationsspöke och räntan är rekordlåg. Men den skall betalas och avdragsrätten är begränsad efter skattereformen.

Kan det hända igen? Så formulerade jag rubriken till min krönika i denna tidning från juni 2003 – d.v.s. snart två år sedan. Då varnade jag för den höga skuldsättningen hos hushållen. Jag återkom till ämnet i april förra året i krönikan ”Köpfesten”. Det tycks vara en ”never ending story” att kommentera.

I DN kan vi nyligen läsa att det finns nästan en miljon svenskar som inte har möjlighet att spara pengar och som heller inte har några sparade pengar sedan tidigare. Gruppen utan sparande har vuxit under det senaste året. Det är framför allt ensamstående och låginkomsttagare som saknar förmågan att lägga undan sparmedel. Här finns säkert många låntagare som är tvingade att låna pengar för att klara uppehället.

Hushållens skuldsättning fortsätter i snabb takt och bankerna tycks ha släppt alla bromsar. Nu senast har SBAB slopat de s.k.topplånen med högre ränta. Nu belånas fast egendom med samma låga ränta upp till 95 procent av fastighetens s.k. belåningsvärde. I praktiken talar vi om en närmast hundraprocentig belåningsgrad – sett mot dagens fastighetsvärderingar. De andra bankerna talar med viss rätt om ett PR-trick från SBABs sida. De flesta bolåneinstituten tillämpar i stort samma principer som SBAB i en stenhård konkurrenssituation. Det här är som ekon från det sena åttiotalet då många kreditinstitut tog till skamlösa marknadsföringsåtgärder för att öka utlåningen.

Men vad händer om räntan går upp. Varningssignaler kommer nu från bl.a. Nordea som konstaterar att sex procent av dem som har bolån har lån som motsvarar hundra procent av bostadens marknadsvärde. Totalt rör det sig om c:a 140.000 hushåll i landet som inte har några belåningsmarginaler. Det kan inte nog understrykas att detta synsätt bygger på dagens upptrissade fastighetsvärden. Jag minns fortfarande mycket tydligt hur jag under min Ackordscentralstid fick se fastighetspriserna halveras på mycket kort tid under nittiotalets första hälft. Detta drabbade inte bara de stora fastighets- och finansbolagen utan många småsparare fick lämna allt vad de ägde till de s.k. krisbankerna som Securum, Sveatornet m.fl.

Men tongångarna från Nordea verkar lugnande. Anna Bäcklund, familjeekonom på Nordea, säger i en intervju att den största risken är i de fall då man bygger sin ekonomi på två inkomster och helt plötsligt bara har en inkomst att stå på.

Min egen uppfattning är den att de största farorna finns i det utrikespolitiska läget. Just nu går börserna i USA och Asien ned på grund av det spända läget mellan Kina och Japan – två av världens ekonomiska supermakter i gräl om japanska skolböckers beskrivning av Japans roll under andra världskriget. Detta totalt oförutsedda scenario har fått världens börser i dallring. Om denna utveckling fortsätter kommer vi få se snabba räntehöjningar. Och vi har ingen som helst beredskap för en snabb scenförändring. Jag är rädd för att vi åter igen tvingas till smärtsamma panikåtgärder i det läge när låntagarna inte hinner eller kan ställa om sin ekonomi när bankerna tvingas realisera sina bristande pantsäkerheter.

Att vi aldrig lär oss!

2004-04-18

Peter Smedman