Så kom den borgerliga alliansens första dagar att kantas av skandaler och ministeravhopp. Det känns tragiskt att ansträngningarna att genomföra viktiga politiska förändringar ska skymmas av futiliteter. Visst ska man ställa krav på de politiska makthavarnas vandel och moral men ibland blir jag förvånad över effekterna av medias sätt att belysa försyndelserna. Vår handelsminister fick gå på grund av att hon bl.a. använt “svart arbetskraft” medan få höjde på ögonbrynen när vår finansminister erkände att han prövat på narkotika. Min egen uppfattning är att de avgående ministrarna kanske borde ha fått en chans att visa vad de kunde tillföra vårt land trots belastningarna.

Det är kanske signifikativt att några av de nu i “mediadrevet” utsatta ministrarna saknade tidigare politisk erfarenhet. Här tycker jag mig kunna se en markant skillnad mellan framför allt socialdemokraterna och de borgerliga partierna.

Trots all kritik mot framför allt SSU och Anna Sjödins krogäventyr så finns det en långt djupare och bredare politisk skolning inom de socialdemokratiska leden än hos de borgerliga partierna.

Jag har fortfarande en stark minnesbild av mina möten med de politiska “gräsrötterna” i Haninge i början på nittiotalet då jag hade uppdraget att reda ut kommunens då konkurmässiga läge på grund av den s.k. Formatoraffären. Ombyggnaden av de förslitna fastighetsbestånden i Haninge samt omfattande bedrägerier medförde att kommunen i praktiken fick ställa in sina betalningar hos Ackordscentralen.

När jag sedan efter möten med den dåvarande finansministern Anne Wibble skulle presentera min räddningsplan för de styrande lokalpartierna S,M och Fp i Haninge och deras medlemmar märktes skillnaderna hos de politiska blocken. Den socialdemokratiska medlemskadern var indelade i arbetsgrupper som var väl pålästa kring mina frågeställningar medan medlemmarna från Folkpartiet och Moderaterna var – milt uttryckt – ostrukturerade i sitt sätt att diskutera problemen.

Inom borgerligheten talas det ibland om att medlemmarna snarare är en belastning än en tillgång för sitt parti och jag tycker mig se hur några av de borgerliga partierna mer eller mindre drivs som opinionsföretag med en svag förankring bakåt hos medlemmarna. Lite av detta tyckte jag kom fram i borgarnas beslutsprocess om biltullarna i Stockholm. Framför allt måga moderata lokalpolitiker kände sig “överkörda” i hanteringen.

Om vi ska kunna vitalisera den politiska debatten och få fram duktigare politiker – oavsett partitillhörighet – så tror jag att det är viktigt att man redan i skolan lär ut hur man ska arbeta politiskt. Jag skriver denna krönika från mitt hotellrum i New York. I USA har man ett mer markant förhållningssätt till politiskt arbete. Detta ingår som en del i skolutbildningen i många skolor. Jag tycker att vi skulle se mer av detta i de svenska skolorna. Då skulle vi lägga grunden till att få bättre politiker och stävja utvecklingen mot ett allt mer utbrett politikerförakt.

2006-10-16

Peter Smedman