Vi närmar oss den stora dagen då det svenska folket skall göra sitt val om vi skall behålla kronan som betalningsmedel och ha samma syn på detta som Danmark och England eller om vi skall ansluta oss till de övriga medlemsländerna och ha euron som gemensam valuta.

Själv är jag frustrerad över att jag inte begriper frågeställningarna kring en eventuell anslutning till EMU och ilska över att de olika blocken inte har förmåga att få mig att förstå. Inte blir jag klokare av att läsa om olika åsikter eller vinklingar i dagspressen. Talar jag med vänner och bekanta om vägvalet slutar alltid diskussionerna i ett åsiktskaos – ofta beroende på att ingen riktigt vet vad som kommer att hända om vi väljer euron eller blir kvar med kronan i plånboken.

Att det är en oerhört viktig fråga som avgörs den 14 september måste vara ställt över alla tvivel. Men är det rätt att avgöra detta genom en folkomröstning. Kan det vara så illa att jag inte är ensam om att känna ångest och hjälplöshet inför valet av valsedel.

Tyvärr är det nog så att jag inte är ensam om att känna frustration. Från många håll kommer en förödande kritik mot det sätt som debatterna hittills skötts och den information det svenska folket fått från de olika grupperingarna via medierna.

Ulf Wallin är lektor vid journalisthögskolan i Göteborg. I en artikel i Göteborgs-Posten konstaterar han att många journalister är okunniga och troligtvis inte kan reda ut konsekvenserna av ett EMU-medlemskap. Det leder till att väljarna inte förstår något alls!

Men det är inte bara ämnets svårfattlighet som gör mig tveksam. Jag blir förvånad över hur i sig seriösa politiker gör sig skyldiga till ”praktgrodor” Vi kommer att minnas centerledaren Maud Olofssons jämförelse av EMU med Nazi-Tysklands stormaktsdrömmar under Adolf Hitlers tyranni eller varför inte miljöminister Lena Sommestads påstående om att det skulle födas färre barn i Sverige om vi anslöt oss till EMU. Jag tror också att en eller annan läsare höjde på ögonbrynen då de läste Maj Britt Theorins insändare i Aftonbladet med rubriken ”EMU är en kvinnofälla”.

Enligt Ulf Wallin är det ett omöjligt uppdrag att försöka förklara EMU för allmänheten och han tror därför inte på att pedagogiskt förklarande artiklar eller välformulerade politiker kommer att få väljarna att ta ställning. Dessutom finns det alltid en risk att väljarna blir uttröttade av för många artiklar i ämnet och att väljarna därför slutar att engagera sig. Efter kärnkraftsomröstningen kunde han konstatera att väljarna var mer informerade en månad före omröstningen än dagen innan valet. Det är istället så att den politiker man litar på i andra val, den politikers åsikt i EMU-frågan blir det som fäller avgörandet vilken valsedel som väljs.

Finns det då skäl att ifrågasätta folkomröstning som instrument för att avgöra denna viktiga fråga? Är det inte så att vi väljer politiker just i syfte att få fram kompetenta beslutsfattare som ska ha mandat att avgöra Sveriges framtid?

Min egen uppfattning är att vi skall behålla folkomröstningen som ett instrument att avgöra viktiga frågor men att kraven måste skärpas när det gäller informationen om konsekvenserna av de olika alternativ som väljaren ställs inför. EMU-debattens utformning år 2003 kommer säkert inför en framtida folkomröstning att hållas fram som ett varnande och kanske kostsamt exempel på hur fel det kan bli med en bristfällig information till väljarna.

Stockholm 2003-08-13

Peter Smedman