Den tidigare brittiska statsministern George Canning (1770-1827) lär ha sagt att man kan bevisa allt med statistik utom sanningen. Bakgrunden till att jag tänkte på denna devis är en insändare i Aftonbladet av Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi vid Stockholms Universitet. Han skriver att det går idag knappast att öppna en tidning eller sätta på tv eller radio utan att bli informerad om den ”ökande” och ”grövre” brottsligheten. Han menar bl.a. att kvällstidningarna utnyttjar brottshändelser för att skapa många och feta rubriker och löpsedlar samt att medierna tycks kunna sälja på sina brottsrapporteringar. Vidare anser han att sensationsjournalistiken kan bli ett informationssvek om den inte balanseras av de påstått mer seriösa medierna. Han konstaterar vidare följande:

Brottsligheten i Sverige i dag ligger på ungefär samma nivå som i början av 1990-talet. Vissa stora brottskategorier, såsom bostadsinbrott och bilstölder, har påtagligt minskat. Det dödliga våldet har inte ökat sedan mitten av 1980-talet. Man kan t.o.m. skönja en viss minskning. Ungdomsbrottsligheten har troligen inte ökat under de senaste 15-20 åren. Våra domstolar dömer till allt hårdare straff, i synnerhet för vålds- och narkotikabrott. Anslagen till polisen har ökat påtagligt.

Professor Sarnecki pekar på att detta är bland sakkunniga välkända fakta men att de flesta ”vanliga medborgare” reagerar på dessa uppgifter med förvåning och inte sällan misstro. Hans slutsatser är bl.a. att färre skulle stödja inhumana kriminalpolitiska förslag om de hade en mer nyanserad bild av brottsproblematiken i vårt land samt att skrämda och desorienterade människor är dåliga demokrater. Han varnar vidare för att främlingsfientliga krafter allt oftare kopplar samman brott med debatten om invandring.

Jag anser att professor Sarnecki har helt rätt i sina slutsatser. Men jag tycker att det också finns skäl att ifrågasätta den rapportering som sker från myndigheternas sida, då i första hand polisens egen rapportering om brottshantering. Denna borde ju vara seriös och saklig! Men så är den tyvärr inte.

I en rapport från Riksdagens Revisorer (2002/03:19) konstateras att det finns påtagliga brister i den officiella redovisningen över polisens arbetsinsatser. Riksdagens Revisorer konstaterar nämligen att polisen skriver av c:a 75 procent av alla brottsanmälningar och att merparten skrivs av direkt, utan att någon förundersökning inleds. Endast 16 procent av ärendena lämnas till åklagare. Vidare konstaterar revisorerna att det i brottsstatistiken ser ut som om polisen klarar upp fler brott än vad man i själva verket gör. Brott redovisas som uppklarade även om de har skrivits av utan att någon gärningsman har bundits till brottet.

Bakom den förljugna statistiken finns bl.a. stora brister i effektiviteten i vårt ”rättsmaskineri” som måste rättas till. Dessa brister skapar den misstro och grogrund för bl.a. främlingsfientliga krafter som professor Sarnecki varnar för.

Rapporten är vidare i mitt tycke förödande för tilltron till polisens möjligheter att beivra och hantera brott och den trygghet vi borde kunna känna att få brott uppklarade. Trots resursförstärkningar till polisen kommer vi troligtvis att få acceptera att vårt samhälle inte har möjligheter att skydda oss mot brott i den omfattning man borde kunna förvänta sig – om det inte genomförs förändringar.

Riksdagens Revisorers slutsatser borde få varje ansvarsmedveten politiker och medborgare att reagera. Det som därför måste ske är en genomgripande omdaning av rättsapparaten för att återskapa effektivitet och tilltro till att vårt rättsväsende fungerar på ett långt bättre sätt än det nu gör. Om vi inte gör detta finns det risk för att vi alla blir dåliga demokrater.

2005-07-18

Peter Smedman