Sverige är inne i en expansiv ekonomisk tillväxt och de flesta parametrarna pekar åt rätt håll. Den dagsaktuella frågan hos många experter rör Riksbankens eventuella höjning av den s.k. styrräntan. När du läsare håller i dagens tidning så har säkert räntan höjts med kanske 0,25 procent. Denna förväntade höjning kommer bara marginellt minska den enorma efterfrågan på fastighetsmarknaden med ständigt ökande fastighetspriser.

Jag har tidigare varnat för att vi lever i en ny fastighetsbubbla som på precis samma sätt som i början av nittiotalet stjälpte den svenska ekonomin över bord. Men min oro idag berör en ekonomisk parameter som inte vill följa med i välfärdsriktningen. Vi har fortfarande en helt oacceptabel arbetslöshetsnivå i vårt land – en svårförklarlig paradox i den ekonomiska utvecklingen. När det mäktiga TCO arrangerade Stora Jobbdagen helt nyligen framhöll Sture Nordh att Sverige behöver 300.000 nya jobb under de kommande tio åren. Men med effektiviseringar inom industrin med avskalade arbetstillfällen som följd och en alltför stor andel av befolkningen som är på väg in i pensionen kan detta mål tyckas vara utopiskt. Och inte blir det bättre genom alla pålagor och byråkratiska påfund som drabbar de som vågar ta steget och starta eget.

I en aktuell ledarartikel i SvD satte PJ Anders Linder den tänkvärda rubriken att kampen mot välstånd kostar jobb. Han sätter fingret på den ömma punkten då han ifrågasätter om vi utformat regelverken så att de befrämjar produktiv verksamhet. Han undrar om vi har utformat skolgång och yrkesrådgivning så att de väcker ungas lust på företagsamhet och mod att sätta planerna i verket. Svaret kan inte bli något annat än nej.

Trots att vi styrs av jantelagarna måste de ekonomiska förutsättningarna för företagarna avsevärt förbättras. Det måste finnas spelregler som skapar långt bättre möjligheter för företagarna att tjäna pengar. Det går aldrig att se bort från att den starkaste drivkraften att etablera sig som företagare ligger i utsikten att tjäna pengar. Man må kalla detta för ett rått kapitalistiskt synsätt men om vi inte skapar bättre förutsättningar för våra företagare in spe så kommer vi aldrig att få ändring på det katastrofala sysselsättningsläget som på sikt också hotar vår välfärd.

I första hand gäller det att helt revidera skattereglerna för företagarna. Den som vågar ta risker som berör den egna välfärden måste givetvis belönas – och detta generöst. I detta menar jag att vi måste radikalt ompröva vårt synsätt på företagandet och dess villkor och vilka personliga risker en företagare tar. Man skulle kunna kalla det för det nya samhällskontraktet där företagarens möjligheter att få gynnsamma skattemässiga villkor ställs i direkt proportion till hur många arbetstillfällen företagandet skapar.

Vi måste också få bort skattebyråkraterna ur maktapparaten. PJ Anders Linder pekar på de horribla effekterna av Lex Uggla – d.v.s. riskerna att bli förmögenhetsbeskattad för att man bygger upp stort rörelsekapital i det egna bolaget. Det är ett sjukt tänkande som leder till att entreprenörer – svenska som utländska – flyr vårt land. Det borde räcka med att peka på att de utländska bolagens investeringar i Sverige har avtagit markant. Få företagsköp och få nyetableringar i landet har lett till att siffran för direktinvesteringar från utlandet landade på noll kronor första halvåret 2005 enligt statistik från Riksbanken. För år 2004 blev nettot 12,5 miljarder kronor.

Till våra politiker – våga tänka radikalt och nydanande. Om ni inte gör det kommer ni att vakna upp i samma baksmälla som under början av nittiotalet när konjunkturen vänder. För att konjunkturen vänder är ett axiom som vi måste vara rustade inför.

2006-01-16

Peter Smedman